Det var han som bodde där. Han var inte någon populär person i samhället. Tvärtom, han hade ett riktigt lågstatusyrke i mitten på 1800-talet. Han var häradsprofoss med uppgift att hjälpa bödeln vid avrättningar och att piska folk som skulle straffas.

En sån ville man inte ha något att göra med.

Klas Johansson i föreningen Krafttaget satt en dag och läste i husförhörsboken för Ekeby socken på nätet. Han sökte inte något särskilt, satt mest och bläddrade, och rätt som det var stötte han på ett helt okänt torpnamn: Wigersberg.

Artikelbild

| Här är det mest synliga tecknet på att människor har bott på platsen. En nedrasad källare.

– Det händer ibland. Det dyker upp ett namn eller en person som är helt okänd. Jag berättade om det här i vår Facebookgrupp. Och en timme senare hörde Per-Arne Wisén av sig.

Hans farfars farfars far hette Sven Wiger, var häradsprofoss och byggde Wigersberg. Per-Arne visste mycket om honom, dock inte var torpet hade legat.

Då kom nästa Facebookinlägg, nu från Mikael Lüddekkens Persson. Han lade ut en karta. Där fanns "häradsprofossens tomt" utmärkt.

– På ungefär en timme hade vi löst hela gåtan, säger Klas Johansson mycket belåtet.

Artikelbild

| Första gången på platsen, sonsons sonsons sönerna Per-Arne och Torbjörn Wisén till höger; torputmärkande Klas Johansson till vänster.

Och nu har två sonsons sonsons söner besökt platsen för första gången, Per-Arne Wisén och hans bror Torbjörn.

Det är en bitvis ganska sorglig berättelse som Per-Arne har letat fram i arkiven om sin gamle släkting. Sven Wiger var livgrenadjär och deltog i kriget mot Ryssland i Västerbotten och senare mot Napoleon nere i Tyskland. Efter 17 års tjänst fick han avsked på grund av sjukdom och förlorade sitt soldattorp. Han och hans fru och två barn flyttade till olika ställen, men var inte välkomna någonstans.

Artikelbild

| Per-Arne Wisén vet det mesta om sin gamle släkting Sven Wiger, och nu vet han var tjyvapiskaren bodde också.

– Ingen ville ha en tjyvapiskare boende på sina marker, berättar Per-Arne Wisén. Så när han fick en tomt på häradsallmänningen måste han ha känt sig lättad.

Antagligen fanns det ingen väg till platsen, men Sven hade å andra sidan ingen häst. Bouppteckningen visar att han ägde snickeriverktyg, husgeråd och en del böcker, inga seldon eller andra hästtillbehör.

Artikelbild

| Här är skylten som sätts upp i slutet av maj.

Nu fick han nära till jobbet. Bödeln bodde alldeles i närheten, och avrättningsplatsen låg intill.

Men livet var fortsatt tufft för Sven Wiger och han dog efter tio år. Hans gamla hustru fick stämpeln "utfattig". Sonen dog snart därefter och efterlämnade hustru och barn, förutom sin syster och den gamla modern – som dog på vägen till fattighuset. Och så dog sonens båda yngsta barn i rödsot. Hans syster och hustru lämnade båda Wigersberg som fick förfalla.

Artikelbild

| Torpskylten som ska upp 23 maj.

– Torpet beboddes alltså bara i 17 år, berättar Per-Arne Wisén.

Han tittar på de mosstäckta stenrösena i skogen.

Artikelbild

| Ett av alla mossiga stenrösen som visar att människor har odlat här, förklarar Klas Johansson.

– Så hårt de fick slita, säger han. Och allt är borta. Kanske ligger det en porslinsskärva eller en borttappad sked någonstans? Om jag vinner drömvinsten på lotto så ska jag bekosta en arkeologisk utgrävning här!

Platsen ska märkas ut. Föreningen Krafttaget har märkt ut torp tillsammans med hembygdsföreningen och orienteringsklubben sedan 1968, 121 olika torp, backstugor, gårdar, gästgivargårdar och tjänstebostäder har fått skyltar, liksom en fabrik, en skola och en banvaktstuga,

Artikelbild

| En öppen plats – kanske fanns här en liten odling? Per-Arne Wisén funderar.

– Den här platsen får sin skylt 23 maj. Det är nog bland de roligaste vi har märkt ut, säger Klas Johansson. Att vi har återfunnit ett torp som har varit bortglömt i 160 år! Och så hela historien bakom.