• fredag 24 oktober 2014
Nu gäller att göra det igen, igen och igen Bergstens hockeyblogg Bergstens hockeyblogg
Vädersponsor:

"Dear Esther" är en extrempunkt

Året är 1996, jag spelar "Duke Nukem": Skit också, var är den blå nyckeln när man behöver den? Jag har ju redan letat överallt, det måste finnas något dolt rum någonstans. Bäst att backa och leta igenom allt en gång till. Om jag ställer om de där spakarna vid entrén så kanske något uppenbarar sig.

Året är 2012, jag spelar "Call of Duty": Bäst att avancera så att det händer något här. Ska jag gå hitåt? Nej, en återvändsgränd. Nu dök mitt nya mål upp på skärmen. 20 meter rakt fram, plocka upp ett gevär och håll utkik mot fönstren på andra sidan gatan. Målen kommer att märkas ut. Oj, nu hamnade jag visst i slagsmål. Kan jag röra på mig? Nej, uppdraget är visst slut.

I förstapersons-genren är trenden tydlig. Mindre av enerverande klurigheter och mer av sikta och skjuta. I "Call of Duty" behöver man inte ens hushålla med patroner till bössan. Passivt och fördummande? Nej. Interaktionen är fortfarande central. Fördummande blir det först när spelarens enda roll är att trycka på play. Då blir det en film.

Tekniska landvinningar gör att problemlösning kan ersättas med element som alla kan tycka om. Nya "Call of Duty" förkunnar tredje världskrigets antågande på ett sätt som den förra generationens pixelfattiga skapelser inte hade muskler till. Men det görs nästan alltid halvhjärtat. Gång på gång har spelmanus matas in i Hollywoods maskineri för att returnera ren dynga.

"Dear Esther" är en extrempunkt i grafen för FPS-spelens trend. Spelaren är reducerad till en anonym vandrare. Ingen soldat, akrobat eller kanonmat, motprestationen består av att titta och lyssna koncentrerat. "Dear Esther" är ingen film, det är en mycket märklig promenad.

Du finner dig på en liten ö någonstans i Hebriderna. Den enda spåret av pågående mänsklig aktivitet är en radiomast som signalerar ut i dimman med en ilsket röd diod. Vad vill den? Med en spelares muskelminne trycker jag på tangentbordet och flyttar musen för att närma mig den.

Vissa blir provocerade av att "Dear Esther" marknadsförs som ett spel, men om vi struntar i semantiken så handlar det i grund och botten om en historia som är värd att berättas. Ett självklart kriterium för en bra film eller en god bok, men för ett spel? "Dear Esther" vågar satsa allt på ett kort och lyckas galant. Det är bara att traska på i anvisad riktning, när det suggestiva månljuset och den torra berättarrösten tonar ut är jag fullständigt hänförd.

Utvecklaren pressar den gamla Source-motorn till sitt yttersta. Mycket är bedårande vackert, men spelet gör inte de vidsträcka skotska högländerna rättvisa. Räkna med att krocka med några osynliga väggar medan du river glastaket för vad ett spel kan vara.

 
  • 24Corren
  • TT Play

Stora Trumman - Sveriges värsta bilförare & fredagsdrink

Meghan Trainor släpper ny skiva

  • Mest läst just nu
  • Senaste nytt
  • Senaste nytt
  • Mest läst i dag