Författarna som dribblar bort sig

BOK Fredrik Ekelund och Karl Ove Knausgård: Brev. Hemma – Borta

ARX förlag

Idén låter lovande. Två fotbollsintresserade författare, Fredrik Ekelund och Karl Ove Knausgård, brevväxlar under sommarens fotbolls-VM, med utgångspunkt i matcherna men med stor frihet i tanke och ord.

Ekelund är på plats i Brasilien, omgiven av supportrar och människor av alla de slag. Där är liv och rörelse. I fotbollen vill han se fart och fläkt, fantasi. Han håller på Brasilien.

Knausgård sitter i skrivrummet i huset på Österlen, med småbarnsförälderns vardag omkring sig. Han beundrar de väl organiserade, återhållna men skickliga lagen. Argentina är hans favoriter.

Tyvärr visar det sig snart att den goda idén till stor del drunknar i ordmassan som fyller sidorna. Den nyss nämnda friheten är helt utan förbehåll. Särskilt Ekelunds utvikningar kan leda oerhört långt i olika riktningar innan han är åter innanför linjen.

Det är ett här-och-nu-dokument de åstadkommer. Ibland med nästan direktreferat av spelet och ständiga inskjutna noteringar om allt möjligt omkring dem när de tittar på matcherna.

I den mån de gör det. Inledningsvis är Knausgård trött efter mycket resande och somnar allt som oftast under tv-sändningarna. Men ingenting verkar hindra någon av dem att sätta sig vid tangenterna. Långa stycken är denna orimligt tjocka bok – över fem hundra sidor – svårgenomtränglig som ett Chelsea-försvar när Mourinho har parkerat bussen. Tänk om den hade kortats till hälften!

Men naturligtvis finns också bra stycken – det är ju två skickliga författare.

Med anledning av debatten om den så kallade kulturmannen fäster de blicken på det svenska offentliga samtalet. Inte utan poänger, även om Knausgårds flera gånger upprepade påstående om att en man som träffar en kvinna alltid tänker på hur det skulle vara att ligga med henne inte känns sådär alldeles konstruktivt. Eller sant, kan jag ju som man tillägga. Det finns alltför ofta en nonchalans i både tanke och utförande.

Att jämföra med en del väldigt fina partier där Knausgård beskriver vardagens bilturer, glassköp eller nattvak med ett litet barn. Då rör han sig med en Maradonas lätthet över sidorna.

VM-nostalgi är det gott om, och inget ont i det. För vad är fotboll, frågar Knausgård, och svarar: “Det är bedövningen, flykten, fiktionen. Men det är också motsatsen. Fotboll är det som skapar kontakt, det man kan tala med alla om.” Meningslöst på sätt och vis, men, skriver Knausgård: “vad är inte meningslöst när det kommer till kritan? Det man får ut av ett VM är glädje, spänning, förtrollning, gemenskap. Och det är inte det sämsta.”

Kanske var VM i Brasilien det bästa som spelats, kommer de fram till.

Men vart tar VM-historien vägen nu, med Ryssland och Qatar som arrangörer 2018 respektive 2022? Det är en underliggande och oroande fråga.

Ekelunds och Knausgårds bok kan vara ett vittnesmål från världsfotbollens sista, stora fest.