Det finns årtal som det sprakar om. 1968 är kanske det allra sprakigaste. Protesternas år, 68-vänsterns. Flower power, Vietnamkriget, Pragvårens uppgång och fall, Parisrevolten.

När tv gör ett jubileumsprogram om året är Ödeshögsmusikern Hawkey Franzén delaktig i de två första inslagen.

Han är med och gör musiken till filmen ”Dom kallar oss mods” och han spelar med i den första svenska uppsättningen, den första europeiska faktiskt, av musikalen ”Hair”.

Artikelbild

| Ser tilbaka. Musikern Hawkey Franzén, Ödeshög, om -68, protesterna, nu och då. Men visst finns det proteströrelser även nu, menar han, och pekar på #metoo-kampanjen.

Stefan Jarls film blev ett hyllat tidsdokument om socialt utanförskap och revolt mot det välordnade folkhemmet.

”Hår” blev en jättesuccé och spelades 160 föreställningar, långt in på 1969. Men inslaget i tv efter premiären handlar inte om föreställningen utan om ”drogpropaganda”.

– Det är lite av undermeningen i musikalen, samtidigt som vi gör reklam emot, förklarar Hawkey i sin modslugg och slokmustasch när tv-reportern undrar om de knarkar själva.

– 68 var ett väldigt intensivt år för mig. Lea Riders Group splittrades efter sex år. Jag vägrade värnplikt och åkte in i fängelse, berättar Hawkey i villan i Ödeshög i dag.

Artikelbild

| Red River Band. Hawkeys första band på en bild från 1961. Från vänster Lars Prim, Olof Svensson och Hawkey Franzén.

Det var ju ett händelserikt år över huvud taget. Och det stämmer, säger han, att det protesterades hela tiden och överallt. Det var jämt gatudemonstrationer.

– Men det finns protester i dag med. Se på #metoo. Det handlar också om frigörelse och uppror mot gamla förlegade och auktoritära strukturer. Precis som -68. Det är bara att det uttrycks på ett annat sätt, menar han.

Artikelbild

| Mods. Gruppen Lea Riders Group med en 19-årig Hawkey Franzén i mitten bakom en Fender Mustang. De andra heter Åke Buddy Johansson, Alf Sandher, Lars Yancey Nilsson och Sigge Ehlin.

Lea Riders Group föddes ut Hawkeys första band på Öland, Red River Band, med den lite udda sättningen dragspel, trumpet och trummor.

Bandet flyttade till Stockholm 1966 och fick kontakt med många andra musiker på väg upp. Det var förstadiet till det som skulle bli den svenska musikrörelsen.

Artikelbild

| Hawkey Franzén, Ödeshög, om -68, protesterna, nu och då.

Men Hawkey tycker inte att han ingick i proggen, även om han varit politiskt medveten och aktiv på vänsterkanten. Deras musik utvecklades från en Shadowsliknande gitarrock till en mer psykedelisk blues. Titellåten till filmen ”Dom kallar oss mods” är blytung progressiv rock. Om du lyckas hitta den vinylsingeln får du nog räkna med att punga ut med ett par tusen kronor.

På Djupviks öppna anstalt träffade han Björn J:son Lindh, även han dömd för totalvägran. Björn gick på Musikaliska akademien och slapp arbeta i skogen.

– ”Men Franzén ska jobba i skogen”, det var fängelsechefens besked till mig, berättar Hawkey.

Fast det var ju protesternas år. Han lyckades efter mycket bråk slippa skogen och hålla på med sin musik. Det blev lp:n ”Visa från Djupvik” och ihop med Björn bildade han 1970 bandet Jasons Fleece.

Hawkey spelar fortfarande och hans röst har kvar det där lite ruffa och bluesiga. Han gillar att samla några vänner, liksom han själv med kopplingar till kulturskolan, och spela i olika sammanhang. Det händer att han trubadurar också, men det är inte lika roligt, tycker han.

Just nu sammanställs material till en eventuell dokumentär med hjälp av bland andra före detta bildläraren Anders Magnusson. En försmak finns att se på Youtube. Det finns också tidigare outgivet material med Lea Riders Group som väntar på att bli en cd.

– Det är en riktig garageinspelning för det är faktiskt gjort i ett garage hemma hos radiohandlaren i Borgholm. Utgivningen har skjutits upp på grund av sjukdom men jag hoppas att den blir av, säger Hawkey.

Och i april kommer det ut en nyutgåva, en vinyl-lp, av samlingen med singlarna från 60-talet med Lea Riders Group.