Maggan Forsberg, som driver ridskolan tillsammans med Maria, har i många år arbetat med barn och ungdomar med olika bakgrund och förutsättningar. I höstas mötte hon en ny grupp av människor, ensamkommande flyktingpojkar. Samtidigt började hon att fundera över var flickorna höll hus. Genom ett nytt samarbete mellan Föreningen Nyckelryttarna och Hallen, med stöd från Motala kommun, kan en helt ny målgrupp få chansen att lära sig mer om den svenska ridskolemodellen.

– Den är öppen och tillgänglig för alla. Här kan man vara och hänga och pyssla med hästarna, poängterar Maggan.

En minibuss kör in på gårdsplanen. Ut kliver sju förväntansfulla tjejer. Eva-Lena Rehn, tidigare lärare som nu arbetar med pedagoghundar och hästunderstött socialt arbete där man lär sig att interagera med hästar, tar emot. Tjejerna fnissar och rynkar lite på näsan när de ser leran de måste ta sig igenom för att komma till klubbhuset för att byta skor.

Artikelbild

| Labella blir lite nervös när hon känner Marijella Savarins och Nirvana Hodzics osäkerhet.

Första gången i stallet fick de information om säkerhet och rutiner på anläggningen. I dag handlar det om att gå in till hästarna och borsta dom.

Det finns en glad och nyfiken förväntan i gruppen som samlas i stallet. Samtidigt är det tydligt att miljön är ovan för dem, liksom stallkatten Doris. När hon hoppar upp på diskbänken i sadelkammaren för att få mat, ropar några av tjejerna till. Många är inte vana vid djur över huvudtaget. Men Doris är inställsam och snart går en flicka fram och stryker henne över ryggen och försöker till och med att lyfta upp henne.

Maggan går igenom hästarnas ryktpåsar och visar vilket redskap som ska användas till vad. Därefter får tjejerna, två och två, gå in till en häst.

Alla moment sker varsamt. Att gå bakom rumpan på en flera hundra kilo tung häst är inget självklarhet. Inte heller att hålla fram handen mot hästens huvud för att hälsa. Men med hjälp av de tre instruktörerna börjar tjejerna sakta att utmana sig själva. De borstar försiktigt, med mjuka rörelser över hästkropparna.

Artikelbild

| Maggan Forsberg går igenom ryktpåsen och vilka redskap som används till vad.

– Jag red några gånger när jag var tio hemma i Syrien. Jag älskar hästar, de som är guldfärgade och vita. Men jag är också rädd för alla djur, erkänner Nirmin Namoura, 19 år.

Ändå var hon snabb att anmäla sig till pågående projekt.

Artikelbild

| Stallkatten Doris säger aldrig nej till lite kel.

– Jag ville vara med och man träffar många nya kompisar.

Även hennes kusin Reem Namoura berättar att hon är rädd för hästar, mest för att bli sparkad. Samtidigt ser man tydligt hur nyfikenheten tar över mer och mer. Efter en stund inne hos hästen Labella börjar Reems ansikte slappna av. Hon ler och borstar hästen systematiskt. Labella vänder nyfiket ansiktet mot henne och öronen spelar av nyfikenhet.

Artikelbild

| Eva-Lena Rehn håller i Lordi medan Marijella Savarin klappar honom.

Efter stunden i stallet väntar fika och utvärdering av eftermiddagen.

– Vi pratar om hur tjejerna upplevde det, deras tankar, säger Maria Axén.

Artikelbild

| Varsamt pysslar Nirmin Namoura om Labella.

Vid kommande tillfällen ska tjejerna få lära sig att sadla och tränsa och även prova på att rida. Eva-Lena Rehn planerar även att introducera sina pedagoghundar, för att gruppen ska få lära sig mer om svenska husdjur.

– Vi har många ben att stå på med Eva-Lena som jobbat som pedagog. Vi vill försöka bygga vidare på det här och göra mer för fler grupper, säger Maggan Forsberg.

Anna Ahlenius jobbar som koordinator på Hallen och har samarbetat med Nyckelby i tidigare projekt. Hon ser inte målet med nuvarande träffar att tjejerna i första hand lär sig rida.

– Det får de på köpet. Det handlar istället om att få en självkänsla och att samspela med djuren och gruppen, säger hon.