Projektet – som är treårigt – drog i gång i Linköping i september. Den första gruppen har redan följts av ytterligare grupper och antalet grupper och deltagare fylls på kontinuerligt. Varje kurs håller på i åtta månader och hela projektet i tre år.

Kursen vänder sig framförallt till människor som varit arbetslösa under väldigt lång tid, där många har ingått i den så kallade fas 3. Förhoppningarna om en ny chans på arbetsmarknaden har förmodligen väckts hos flera av deltagarna.

För några har inledningen av kursen har varit lite av en överraskning, och en inte särskild positiv sådan.

Artikelbild

– Jag trodde vi skulle få hjälp till ett jobb, men istället har vi suttit och psykoanalyserat oss, säger en deltagare som valt att vara anonym.

Skälet till anonymiteten är att hen – enligt egen utsago – inte vågar framstå som för alltför kritisk av rädsla för att bli av med sina pengar.

– Är man inskriven på aktivitetsstöd med a-kassa så kan Arbetsförmedlingen plocka bort en ur kursen. Man måste ju vara tillgänglig för Arbetsförmedlingens insatser och är man för kritisk anses man kanske inte vara det.

Projektet inleddes med att deltagarna fick häften med olika typer av frågor att svara på. Det hela kallas ACT som är en typ av kognitiv beteendeterapi och står för Acceptance and commitment treatment (se faktaruta).

Artikelbild

Frågorna som skulle besvaras var bland annat av typen: Har du någon gång dansat i regn? Har du ätit ett glasspaket på en natt? Sagt till en främling att jag älskar hen? Ätit hund- eller kattmat?

Arbetet med frågorna ska göras privat i det egna hemmet och det är inte meningen att de ska lämnas in. Men det är ingen ursäkt, anser den här deltagaren.

– Det här handlar om psykoterapi, att vi ska sitta och vända ut och in på oss. Men ingen vet ju vad det kan sätta igång. Vem tar hand om oss då?

I gruppen har man också pratat om vad man som ung drömde om att bli och uppmanats att googla på vad som krävs för de utbildningarna i dag och hur arbetsmarknaden ser ut.

– Allt är psykoterapi, man ska bara gå tillbaka. Det är inget som peppar oss. Det känns tydligt i hela upplägget att det måste vara något fel på oss, som inte fått jobb på så länge.

Det mesta i Nisaprojektet handlar om eget arbete, några timmar i veckan har gruppen haft lärarledda timmar med den arbetspsykolog som lotsar deltagarna genom kursen. Nästa steg handlar om eget arbete i grupp, det man kallar självstyrande grupper. Men eftersom Arbetsförmedlingen inte har lediga lokaler så förväntas deltagarna försöka hitta mötesplats i den offentliga miljön.

– Ja, vi ska gå runt på stan på olika caféer. Där ska vi bolla jobbtips med varandra och berätta vilka jobb vi sökt. Det är som ett dagis.

Projektet finansieras av Arbetsförmedlingen och med pengar från Europeiska socialfonden (ESF). Att noga fylla i närvaro och dessutom komplettera med dagboksanteckningar för vad man gjort under veckans dagar är av största vikt i projektet. Uppgifterna skickas sedan vidare till ESF.

Utöver Östergötland deltar också Västmanland, Uppland och Sörmland i projektet som under de tre åren ska ha nått 4 400 långtidsarbetslösa.