På snickeriet finns stora och respektingivande maskiner.
– Ingen här var i närheten att få ett jobb innan de kom hit.
Det säger Jörgen Emanuelsson, arbetsledare på det lite anonyma snickeriet i utkanten av Tornby.
Hur mycket bättre är chanserna för dessa individer att få jobb efter att de har varit här?
– Det vet inte jag, men betydligt bättre i alla fall.
Snickeriet är en av Linköpings kommun utvecklingsplatser där folk mellan 18 och 67 år kan arbetsträna för att komma närmare arbetsmarknaden. Verksamheten heter Idrott och Service, och erbjuder arbetsträning inom exempelvis textil, städ och snickeri.
I den stora lokalen finns 22 anställda som arbetstränar. Främst jobbar de med beställningar som kommunen själv lägger – en av de senaste beställningarna är 26 nya bryggor till badplatser runt om i kommunen.
– Det här är en jätteviktig plats för dessa individer. Det finns så mycket som saknas för så många, så många som inte kan hitta någon meningsfull sysselsättning och som inte gör någonting om dagarna, säger enhetschefen Carola Lidén.
Många av de anställda kommer från taskiga bakgrunder och har haft ett slitsamt liv. Huruvida de trivs på snickeriet varierar lite, men de flesta tycks trivas och föredrar arbetsdagarna där över att vara sysslolös.
– Jodå, vi trivs. Vi har att göra så att vi klarar oss. Det är en bra arbetsplats och vi har mycket att göra i veckorna, men det finns en hel del jobb som vi inte kan ta nu på grund av kylan, säger Håkan Karlsson som arbetat i snickeriet i 4 år.
Håkan Karlsson är en av snickarna på snickeriet. Han förklarar att det på vintern finns flera förfrågningar som de inte kan utföra på grund av kylan och snön.
De två arbetstränarna Per och Kim har varit där i två respektive tre år. De håller på med ett barnbord av spillvirke som ska till ett dagis.
Trivs ni här?
– Jajamän, svarar de samtidigt och fortsätter sedan att snickra.
Kim och Per är fokuserade på sitt arbete.
Tony Lindmark, 65 år, står lite avsides och ser sorgsen ut. Till skillnad från sina kollegor har han varit på snickeriet i tio år, men vill egentligen inte vara där.
– Jag vill vara i Trädgårdsföreningen. Jag är intresserad av blommor och gillar att hålla på med dem.
Oj, då är du på fel plats.
– Ja, jag fick vara i Trädgårdsföreningen i ett halvår, men sen flyttade de mig fast att jag inte ville. Jag har sagt till flera gånger men det är ingen som lyssnar. Det är mycket stress och mycket oljud här, och jag tycker inte om att snickra. Jag vill bara hålla på med blommor ... Men det är väl bättre än att vara arbetslös.
Tony Lindmark drömmer om att få återvända till växthuset i trädgårdsföreningen.
Samtidigt som vi besöker snickeriet är också politikerna Stefan Eriksson (M) och Kristina Edlund (S) där för att få en rundtur.
– Människor blir mer redo för ett "vanligt" jobb tack vare den här verksamheten. Det här är en viktig insats för hela samhället, säger Stefan Eriksson.
– Det är viktigt att alla ska kunna gå upp på morgonen och känna att de tillhör i ett sammanhang, att man bidrar till samhället, säger Kristina Edlund.
Kristina Edlund (S) och Stefan Eriksson (M) tycker att snickeriets lokaler är fantastiska och är glada över att verksamheten får tillgång till så bra lokaler.
Jörgen Emanuelsson tror att alla i samhället vill bidra på de sätt de kan.
– Hur trassliga och trasiga de än är så vill de bidra, säger han.
– Sen är det viktigt att det är kvalitativt arbete. Man märker direkt om det är någonting som inte känns meningsfullt för arbetarna, de tappar koncentrationen. Ingen av oss hade ju velat sitta och göra meningslösa saker, så det är också viktigt att det finns en kvalitet till arbetet, avslutar Carola Lidén.