Under de första 50 åren hölls landstingets sammanträden på Stora Hotellet. Klagomålen var många på dålig akustik och ventilation men också på störningar från hotellets övriga verksamheter. Fotot visar 1911 års landstingsmöte.
Vår stad
Under tre dagar, 21–23 september 1863, sammanträdde 52 östgötska män i Stora hotellets festsal. Ordföranden, landshövding Gustaf af Ugglas, sa i sitt öppningsanförande att "inledningsvis förväntas inga stora resultat av landstinget, men omsorgsfullt vårdad kommer organisationen bära härliga frukter för vårt samfundsliv".
Vid det första mötet hade ledamöterna att ta ställning till 17 motioner. Flertalet av dessa låg vid sidan om vad som formellt var landstingets uppgifter och lämnades utan åtgärd. Motionärerna pläderade exempelvis för anläggandet av sockerfabriker, underlättandet av boskapshandel med England, om att göra ett uttalade för frihandel, att antaga en nationaldräkt samt att förbjuda obehöriga att predika.
Friherren F A Funcks motion om att inrätta ett räddningshem för vanartiga gossar bejakades däremot. Hösten 1865 kunde Folåsa räddningshem i Rappestad öppnas. Pojkarna, som var mellan 12 och 18 år, fick vid sidan om folkskoleundervisning praktisera jordbruksarbete.
Hösten 1865 öppnades Folåsa räddningshem för vanartiga gossar. Det var det första konkreta resultatet av landstingets arbete. Den förste föreståndaren var lantbrukare medan hans efterträdare var lärare.
Corren redogjorde noggrant för landstingsmötets livliga diskussioner. Enligt referatet låg Linköpings tre ledamöter lågt vid det första mötet. Tidningen sammanfattade de tre mötesdagarna med att resultatet blev ganska litet.
Under andra delen av 1860-talet spelade landstinget en viktig roll i kampen för stambanans utbyggnad genom länet.
Landstinget övertog på 1870-talet ansvaret för det gamla, omoderna länslänslasarettet bakom Hospitalstorget. Omedelbart därefter genomfördes förbättringar såväl vad gäller vården som byggnaderna.
Sjukvården kom småningom att dominera arbetet. Först på 1870-talet fick landstinget fullt inflytande över länslasarettet. Då skedde en gradvis förbättring såväl av vården som av byggnaderna.
I september 1895 togs det nya lasarettet söder om Trädgårdsföreningen i bruk. Modernt och med 151 vårdplatser var det ett närmast ofattbart lyft för länets sjukvård.
Hösten 1895 stod det av stockolmsarkitekten Axel Kumlien ritade nya lasarettet färdigt. Sjukhuset hade från start 24 anställda bland annat en överläkare, en underläkare, 7 sköterskor och 7 biträden.
Landstingets formella uppgift var att självständigt vid sidan om länsstyrelse och kommuner ansvara för utvecklingen av länet. Jordbruket och näringarnas utveckling samt hälsovård var bland de formella uppgifterna. Inledningsvis var dock självständigheten begränsad. Fram till 1924 skulle för att vinna laga kraft alla landstingsbeslut godkännas av länsstyrelsen och ordföranden utsågs fram till 1920 av kungen, sedermera regeringen.
1923 fick landstinget sina två första kvinnliga ledamöter. En av dem var Hedvig Hasselroth, föreståndarinna för Skogsfrids vårdhem i Linköping.
Införandet av landstingen var en del av 1860-talets representationsreform. Ledamöterna fick inledningsvis inga arvoden, men väl ersättning för hästskjuts till och från Linköping.
Källa Robert Myrdal: "Östergötlands läns landsting 1863–1962".