Annika Ekstedt är ett känt namn för läsarna efter 37 år på Corren. Nu slutar hon – men lämnar öppet för att göra lite inhopp även som pensionär.
Våren 1987 gick Annika Ekstedt in på ett postkontor i Australien. På en hylla låg ett brev och väntade på henne, skickat som poste restante från Östgöta Correspondenten hemma i Linköping. Det var ett jobberbjudande – eller rättare sagt två. Annika fick välja mellan ett vikariat och en fast anställning. Hon valde vikariatet.
– Det var inte så noga med fast jobb på den tiden. Och vikariatet skulle börja lite senare. Min man Håkan och jag var ute på långresa och ville inte åka hem än, minns hon.
Correns redaktion låg – då som nu – på Badhusgatan i Linköping. Men mycket var annorlunda, konstaterar Annika när hon ser tillbaka på sitt yrkesliv.
– Vi hade ju inga datorer på redaktionen då. Skulle man kolla en grej fick man slå i gamla uppslagsböcker eller ringa någon – vi hade landets alla telefonkataloger i en stor hylla. Nyhetsbyråerna skickade telegram via teleprintern, annars var det brev eller fax som gällde. Internposten skickades med rörpost. Och läsarna fick vänta på nyheterna tills papperstidningen kom ut.
Redaktionen var välbemannad på den tiden.
– Som mest var vi över 120 medlemmar i journalistklubben. Nu är det bara ett 30-tal, konstaterar Annika.
Tryckeriet låg fram till 1993 i anslutning till redaktionen. Annika jobbade kvällspasset som redigerare i flera år och när tryckpressarna rullade igång vibrerade det till i hela huset.
– Då gick man ner och hämtade en varm, nytryckt tidning. En häftig känsla, faktiskt.
Innan det där brevet damp ner på postkontoret i Australien hade Annika hunnit jobba inom hemtjänsten och på fabrik. Hon hade pluggat ett par terminer på socialhögskolan, gått kulturvetarlinjen och varit anställd som journalist på Smålands-Tidningen och Tranås Tidning. På Corren blev hon kvar – och det har hon inte ångrat.
– Jag har haft roligt nästan varje dag. Har aldrig behövt snegla på klockan och sucka över att det är två timmar kvar. Det är ett väldigt roligt yrke där man får nosa på så många olika miljöer. Och det är precis lika roligt idag som när jag började, säger hon.
Varför slutar du då?
– Jag är 65 ... Jag hade i och för sig tänkt jobba till 67, men jag blev lite inspirerad av Carina Glenning som också väljer att sluta nu. Jag tänker att jag vill hinna med annat än att jobba. Och jag blir ju inte yngre.
Vad ska du göra nu?
– Först ska jag vila och ha en lång semester. Sedan ser jag fram emot att hinna träna mer – jag har köpt årskort på simhallen. Jag vill träffa mina föräldrar och barn mer. Ta hand om min gamla hund. Jobba som volontär på Linköpings Djurskyddsförening och kanske även med socialt arbete. Jag ska gå en sykurs – jag ville egentligen gå en snickerikurs, men hittade ingen.
"Jag har haft roligt nästan varje dag", säger Annika Ekstedt om sina 37 år på Corren.
Den som följt Annika Ekstedt i Correns spalter vet att hon skrivit mycket om barn- och äldreomsorg. Ett tecken på att vi inte är så jämställda som vi skulle vilja tro, menar hon.
– Det där lever kvar än idag, att kvinnor skriver om vissa ämnen och män om andra. Jag tror inte att det är en slump att jag skriver om barnomsorg och du om byggen.
Vilka av dina artiklar minns du mest?
– Jag kommer nästan inte ihåg några ... Jag är inte typen som klipper ut mina artiklar och sätter dem i album. Jag lever i den dag som är. Jag har skrivit om väldigt många roliga saker. Men det man bär med sig länge är ändå de tyngsta jobben. Som den fosterhemsplacerade pojken som mamman krävde vårdnaden om efter 7–8 år. Och den afghanske pojken som etablerat sig i Linköping men som skulle utvisas. Och mannen som dog i cancer.
På senare år har Annika fått ta ut svängarna lite mer, med personliga krönikor och kommentarer om Linköpingspolitiken.
– Det har varit roligt. Men svårt också, för som reporter är icketyckandet en grundregel. När jag skriver en nyhetsartikel måste jag ju vara neutral.
En annan grundregel för Annika är att skriva så att alla begriper – inte bara de som redan är insatta.
– Jag blev jätteglad när det för en tid sedan kom fram en dam på stan. Hon tackade mig för att hon alltid förstod vad jag skrev. Det är det bästa beröm jag kan få.
Annika slutar efter 40 år som journalist, varav 37 på Corren. Men helt omöjligt är det inte att hon dyker upp i tidningen även framöver.
– Jag tror att jag kommer att hoppa in en del om det behövs. Man är ju faktiskt som allra bäst just när man går i pension. Då har man yrkeserfarenheten och kontaktnätet.
