– Jag köper inte att barn försvinner. Särskilt inte om föräldrar och flera syskon finns kvar i Sverige. ”Hon ville vara kvar hos släktingar” kan man få höra. I ett land som familjen har valt att fly ifrån? Vem lämnar kvar ett av sina barn i ett sådant land? säger Shohreh Valikhany.

Med snart 20 år som skolsköterska i bagaget, varav tretton vid Skäggetorpsskolan, blir Shohreh nu ny skolsköterska på Katedralskolan. Hon avslutar samtidigt sitt arbete som konsultativt stöd åt kommunens skolpersonal i frågor om hedersrelaterad problematik. Hon fortsätter däremot med uppdrag åt länsstyrelsen i Östergötland, som har regeringens uppdrag att driva frågor om hedersrelaterat våld och förtryck.

Mordet på den kurdiska unga kvinnan Fadime Sahindal 2002 ökade allmänhetens medvetande om hedersproblematik – en del. Shohreh Valikhany är frustrerad över att inte mer har gjorts.

Artikelbild

| Byter plats. Efter treetton år som skolsköterska i Skäggetorp börjar Shohreh Valikhany nu på nytt jobb. Engagemanget mot hedersrelaterat förtryck kvarstår.

År 2007 fick Shohreh Linköpings kommuns stipendium för mångfalds-, integrations- och jämlikhetsarbete. I motiveringen stod att hon haft ”stor betydelse för den kommunala verksamhetens kompetens och struktur att hantera problem med hedersrelaterat våld och förtryck”. Året därpå behövdes kompetensen särskilt då en 15-årig flicka var försvunnen från sin skola efter sommarlovet. Familjen hade rest till hemlandet, flickan hölls kvar. Det uppmärksammade ärendet utreddes av länsstyrelsen. Flickans skola hade gjort en orosanmälan till socialtjänsten som ansåg att man inget kunde göra eftersom hon befann sig utomlands. Skolpersonal vidtog egna åtgärder och sex veckor senare var flickan tillbaka i Sverige.

För tillfället saknas nio elever oförklarligt i Linköpings grundskolor. De kan finnas utomlands och det finns farhågor om att de kan vara utsatta för hedersrelaterat förtryck. Shohreh Valikhany saknar en struktur för förebyggande innan barn försvinner och en kommunal samverkan när det händer.

– Ibland förstår barn som lever i hedersstrukturer inte ens vad de är utsatta för. De som har bott i Sverige länge kan vara mer sårbara än de som kommit hit nyligen, för de känner inte sitt hemlands kultur, de förstår inte vad hederstänkande är, säger hon.

Oförståelsen kan göra att barnen inte inser att plötsliga nya kontakter mellan familjer från ursprungslandet, nytillkomna uppvaktningar, eller utdragna resor till föräldrarnas hemland kan vara tecken på exempelvis ett förestående bortgifte.

Artikelbild

| Allas ansvar. Alla som jobbar i skolor måste ha kunskap om hedersförtryck för att se tecken och förstå barnen, anser Shohreh Valikhany.

År 2013 bildade Linköpings kommun en samverkansgrupp som skulle ta fram förslag på ökad samsyn om hedersrelaterat våld. Ytterligare fyra år senare, hösten 2017, initierade ledande politiker ett arbete för gemensam policy för skolor.

– Jag vet inte varför arbetet går framåt så sakta. Det är en fråga till ledande politiker och tjänstemän. Det är inte bara vi längst ut i leden, skolsköterskor och andra som möter eleverna, som har ansvar. Alla måste hjälpas åt att bryta traditionerna så att de inte går i arv och då måste vi ha struktur och ledning, säger Shohreh Valikhany.

Artikelbild

I alla sammanhang hon kan framhåller Shohreh att skolan har uppdrag enligt läroplanen att stötta barn i en hedersrelaterad kontext och hjälpa dem att ta sig ur den. All personal måste ha kunskap om hedersproblematik och förstå tecken på att ett barn kan vara utsatt, understryker hon:

– Det är skolans skyldighet att agera tidigt och hävda barns rätt till utbildning och utveckling.

Så länge en flicka eller pojke som lever i en hederskontext följer familjens stränga regler om uppförande kan det vara svårt för utomstående att läsa av vad som pågår, förklarar Shohreh.

– När någon försöker bryta mot reglerna och vill leva mer i frihet kan en apparat sätta igång med ökad kontroll och förtryck mot barnet. Då kan det märkas utåt.

Vilka åtgärder kan ett sådant barn utsättas för av familj eller släkt?

– Det kan vara olika. Att man inte får ha fritidsaktiviteter, inte får träffa vänner, måste ha en viss klädsel. Det kan bli resor till släkt i hemlandet i syfte att uppfostra. Det kan vara tvångsgifte. I sin värsta form kan det vara hedersmord.

Tänker de hedersutsatta barn som du mött på att de kanske riskerar att bli dödade om de berättar sin historia?

– Absolut. De är mycket medvetna om den risken. Priset som de betalar för att våga ifrågasätta och berätta kan vara mycket högt för dem. Även om det aldrig går så långt som till hedersmord, säger Shohreh Valikhany.