Redan i torsdags berättade Lars Gerestad om Trial som en Far och son-sport. Det första jag träffar på när jag kommer in till trialområdet är far och son Svensson från Partille Trialklubb. Pappa Johannes kör en 150-kubiks Honda, som med sina 40 år på nacken är äldre än han själv. Ville kör en elektrisk Oset 20.

– Absolut. Vi kör tillsammans och hjälper varandra. Det kanske är jag som hjälper Ville mest, men han hjälper till mer och mer, säger Johannes.

Det är första gången de besöker Årsracet och höjdpunkten hittills, tycker pappa Johannes, var när replikor av 20-tals Husqvarnamaskiner dundrade runt på roadracingbanan.

Artikelbild

– Jag tycker de gamla trialmotorcyklarna i tältet var bäst, säger Ville.

På väg till crossbanan passerar jag alldeles intill roadracingbanan. Här finns alla varianter. En, två, tre och fyrcylindriga maskiner. Det gemensamma är att det går fort. Riktigt fort.

På crossbanan märks att det är en sak som fungerar bättre än något annat. Låg vikt och lång fjädringsväg. Ju nyare maskinerna är, desto längre blir fjädringsvägen. Encylindriga maskiner dominerar och det ligger en tung doft av tvåtaktsolja i luften. När de stora Husqvarnorna dundrar förbi kan man både höra och känna varje kolvslag.

Till slut kommer jag ner till Speedwaybanan. Här doftar och låter det från högtrimmade metanolmaskiner. För ett otränat öga är skillnaden mellan en gammal och ny maskin inte så stor. Vill jag veta något är det bara att fråga någon i de öppna depåerna. Atmosfären är välkomnande och man kommer riktigt nära både maskiner och förare.

Artikelbild

51-årsracet påverkar alla sinnen. Dofterna, ljuden, synen av de vackra maskinerna och om jag ber snällt får jag kanske till och med röra. Smaksinnet då? Tja, jag får väl ta en överkokt korv med sladdrigt korvbröd. För utan den är ingen motorfest komplett!