Det är söndag. Trots att Åsgatan ligger så centralt är det väldigt tyst och lugnt. Kyrkklockor ringer på håll. Det blåser lite lätt, luften är varm för årstiden. Asfalten lätt fuktig och höstgula löv ligger spridda över marken.

Det var här åttaårige Mohammed var på väg till skolan för tio år sedan. Det var här det ofattbara dubbelmordet inträffade som lamslog hela Linköping. En okänd gärningsman mördade Mohammed Ammouri och Anna-Lena Svenson.

En lykta har tänts vid vägkanten. En bit bort ligger några blommor och gravljus på gräset.

Artikelbild

Familjen Ammouri och nära anhöriga anländer i bil. De parkerar och går långsamt fram till blommorna.

Det är tyst. Inte mycket sägs. Tårarna kommer. Nedböjda huvuden. Kramar.

Pappa Hassan ställer ner och tänder ett par gravljus. Bland de samlade finns dottern Anna–Lena och barnbarnet Mohammed. Han plockar upp några gula löv och lägger dem varsamt vid blommorna.

Hassan kommer fram och hälsar med ett varmt handslag.

– Det känns som första dagen när Mohammed dödades. Vi kan inte glömma honom. Han bor fortfarande i våra hjärtan. Han är fortfarande min son.

Hassan säger att han är tacksam att vi har kommit. Han orkar svara på några frågor, men har svårt att hitta ord i stunden. Jag undrar hur han minns Mohammed som person.

– Det är stängt här inne, säger han och tar sig för bröstet.

– Han var en liten pojke som lekte här och här, fortsätter han och pekar mot ett par ställen i området.

Mohammeds bror Hussein som står intill fyller i.

– Svårt att beskriva, en lättsam pojke som sprang fram och tillbaka.

Ytterligare några anhöriga har anlänt. De välkomnas, omfamnas och får kindpussar.

Sporadiskt passerar gångare och cyklister. Någon stannar till för ett ögonblick, som för att skänka en extra tanke.

Hassans tankar går också till Anna-Lena Svenson.

– Jag känner inte hennes familj, men jag är säker på att de inte mår bra.

Familjen Ammouri brottas med mer än bara sorgen. Efter tio år är mördaren ännu inte gripen. Ovissheten tynger Hassan.

– Gärningsmannen går fortfarande fri. Jag hoppas att han inte dödar någon mer pojke.

Mitt i allt händer det att familjen får meddelanden från anonyma personer.

– Flera gånger har vi fått hotbrev, där det står att vi ska åka iväg och inte stanna i Sverige.

Hassan sänker blicken. Han vet inte vad han ska tro om framtiden, kommer polisen att hitta mördaren?

– Det sista vittnet sa att personen inte såg ut som mannen på polisens fantombild.

– Men polisen jobbar på bra, säger sonen Hussein.

Han tittar på sin pappa som åter får tårar i ögonen.

– Är ni klara med frågorna? undrar Hussein.

Vi tackar för oss och jag frågar slutligen vad de ska göra mer under dagen.

– Inget speciellt. Alla dagar går i samma takt. Den 19 oktober tänker vi mer på Mohammed, men han finns i tankarna hela tiden, säger Hussein.