Ställplatsen utanför Flygvapenmuseum i Malmslätt är stor som en fotbollsplan, lite drygt.
Den är till för besökare till museet.
Nu står här ett tiotal husvagnar och husbilar som tillhör fricampare med familjer som påstår sig komma från Storbritannien.
– De skräpar ned och är på så sätt en sanitär olägenhet, säger Håkan Stenbäck som besökte platsen tillsammans med sin kollega Peter Viveland under onsdagsförmiddagen.
Vi följde med polismännen in på området och vår närvaro möttes genast av småmuttrande vuxna som visade sitt missnöje över att vi var på plats och dokumenterade nedskräpningen med bilder.
En känsla av obehag spred sig, även om ingen visade tendenser till att försöka stoppa besöket med fysiska handlingar.
– Ni skulle inte kunna gå omkring här och göra ert jobb om vi inte var med. En besvärlig situation skulle kunna uppstå, säger Stenbäck som pratade med några av husvagnsägarna.
De lovade att de skulle vara borta inom ett dygn, men Peter Viveland gav inte mycket för det löftet.
– Så säger de jämt, men ingen tror dem. De slingrar sig bara.
Stenbäck har med åren lärt sig hur han ska agera i den här typen av samtal.
– Det handlar om att diskutera i vänlig ton, men samtidigt också ganska bestämd.
– Att ta i med hårdhandskarna hjälper inte. Det har ofta motsatt effekt.
Fricamparna som belägrat ställplatsen i Malmslätt har väckt starka reaktioner bland boende i samhället.
Flera har hört av sig till redaktionen och berättat om sitt ogillande.
– Vi förstår det och vi gör vad vi kan för att få dem att lämna området, men det är inte så himla enkelt, menar Håkan Stenbäck.
– Det är inte bara att åka in och avhysa dem. Lagen är krångligare än så.
Enligt poliserna utför fricamparna tjänster utan kvitton.
– Det förvånar mig att så många anlitar dem. Jobben görs utan några som helst garantier. Inga försäkringar gäller om något skulle gå på tok, säger Stenbäck.
Om fricamparna inte har lämnat ställplatsen till torsdag morgon kan det bli aktuellt med någon form av tvångsåtgärd från polisens sida.
– Vi ska rådfråga personalen på vår rättsenhet. Det är faktiskt första gången vi ställs inför en sådan här situation.
Peter Viveland är angelägen om att situationen löser sig så snart det bara går.
Samtidigt har han svårt att se ett slut på problemet.
– Den här sortens människor dyker upp varje år. De åker runt, stannar en stund och drar sedan vidare till en ny plats.