Roxana Pirvu lutar sig tillbaka i tandläkarstolen. Jimutha Malalatunga ställer några grundläggande frågor om ålder, hälsa och tidigare tandläkarbesök. Roxana berättar att hon är 21 år, att hon varit på sjukhus för ett år sedan för att hon hade problem med njurarna och att hon varit hos tandläkaren en gång tidigare i livet. Och nu har hon ont.

– Förut hade jag ont i hela käken, men nu har jag fått några pastiller så nu har jag ont bara på vänster sida, säger hon med hjälp av tolken Olov Öberg.

Det var över ett år sedan som tandläkaren Jimutha Malalatunga gjorde slag i saken.

Artikelbild

| Djupa hål. Jimutha Malalatunga tittar på röntgenplåten och konstaterar att det inte är helt säkert att Roxana Pirvus värsta tandskada går att laga.

– Jag är med i katolska församlingen här och vi är en liten grupp som har känt att vi ville göra något. Så då frågade jag klinikchefen här och vi hade samma intresse för att hjälpa. De här människorna har ingenstans att ta vägen. Det är självklart att ställa upp, säger Jimutha Malalatunga.

– Vi har tur som har ett vårdyrke och kan ta bort värk och ont, säger tandsköterskan Liselotte Carlheim som inte tvekade när kollegan frågade om hon ville vara med.

Nu tar de emot Linköpings EU-migranter ungefär en gång i veckan, och det är många inblandade för att få ihop det praktiska. Stadsmissionens projekt Crossroads förmedlar patienter och tolkar, Jimutha och Liselotte stämmer av så att det finns ett ledigt rum och bokar upp en tid efter sin ordinarie arbetstid. Deras arbetsplats, Folktandvårdens klinik på Lilla torget, står för lokal och material.

Patienternas tänder är ofta i dåligt skick när de kommer till Jimutha och Liselotte. Den som har fullt upp med sin egen överlevnad sätter sällan tandhygienen i första rummet.

Artikelbild

| Djupa hål. Jimutha Malalatunga konstaterar att det inte är helt säkert att Roxana Pirvus värsta tandskada går att laga.

– Det är svullnader, infektioner, trasiga tänder och stora hål. Vi försöker ta reda på vart de har mest ont. Och så försöker vi lära dem att ta hand om sina tänder. Hos de som kommer tillbaka brukar vi märka en bättring, säger Jimutha Malalatunga.

Den vanligaste åtgärden är att dra ut tänder, eftersom de ofta är så illa åtgångna att de inte går att rädda.

Artikelbild

| Djupa hål. Liselotte Carlheim och Jimutha Malalatunga konstaterar att det inte är helt säkert att Roxana Pirvus värsta tandskada går att laga.

– Många har aldrig fått bedövning, så det kan vara otäckt, säger Liselotte.

– En del har dragit bort tänder själva också, säger Jimutha.

Artikelbild

| Självklart. Jimutha Malalatunga och Liselotte Carlheim har, lite i smyg, hjälpt tiggare med tandvård i över ett år.

Jag gissar att ni får en del reaktioner i stilen "det finns många svenskar som inte heller har råd med tandvård"?

– Inte som någon sagt till oss, säger Liselotte Carlheim.

– Men vi är förberedda på det. Väldigt få har vetat om det, till och med här på jobbet. Vi har hållit det diskret för att slippa tjafs runtomkring, säger Jimutha.

Men nu berättar ni ju om det öppet ...

– Min förhoppning är att inspirera andra som har möjlighet att hjälpa, säger Jimutha.

– Det finns många positiva krafter i samhället. Jag vet att det är många som skulle vilja hjälpa till, säger Liselotte.

– För mig är det här väldigt enkelt. Jag är van att jobba med det här. Men det har stor betydelse för personer med värk och svullnader, säger Jimutha.

Roxana Pirvu gapar duktigt och visar knappt en min när Jimutha bedövar, karvar och borrar.

– Hon är van vid det mesta, skulle jag tro, konstaterar tolken Olov Öberg.

Det är många som utan att göra så stor sak av det ger av sin tid för att hjälpa tiggarna i Linköping. Olov Öberg gick musikkonservatorium i Rumänien på 70-talet och tycker att det är roligt att få prata rumänska igen.

Roxana har varit i stan ungefär en månad, berättar hon. Precis som många av tiggarna i just Linköping kommer hon från den rumänska byn Pauleasca.

– Det är fyra eller fem hål, väldigt stora. Och hon är bara 21 år, säger Jimutha Malalatunga.

Vi tittar på röntgenbilderna.

– Har det gått så där långt har man haft ordentlig tandvärk. Det skulle inte vi stå ut med, säger Liselotte Carlheim.

Roxana får veta att hon behöver komma tillbaka om två veckor igen för att titta hur det har gått med lagningen och försöka göra något åt de hål som inte hanns med. Hon reser sig ur stolen med ett leende, sköljer munnen och lämnar sedan plats åt sin kusin Mihaela Serban som suttit ute i väntrummet i nästan en timme.

– Det känns väldigt konstigt, säger Roxana och känner efter i munnen.