Nu slungas honungen mitt i stan

På Linköpings biodlareförening är det dags för årets andra slungning av purfärsk honung.

– Förra gången vi slungade fick vi ihop 200 kilo, säger Lennart Johansson, vice ordförande i föreningen.

Läs mer: Bin hotas – av rapsen i länet

Här – i det bruna lilla huset i södra kanten av Trädgårdsföreningen – finns 15 bikupor, med cirka 80 000 tusen bin i varje. I kuporna sitter bisamhällena samlade på vaxkakor i trä. Först skördar, eller skattar, biodlarna honungen. Många av dem har varit engagerade i föreningen i över 40 år. Varje torsdag under sommarhalvåret har de möte. Då äter de rostat bröd med honung och ost.

– Det ska vara stark ost med lite krut i, säger Per-Arne Nordén, medlem sedan 1965.

Med en borste sopar de varsamt bort bina från vaxkakorna. Sedan skrapar de av täckvaxet, alltså det skyddande lagret av vax som bina har täckt sina honungsceller med. Nu är vaxkakorna klara för honungslungan, ett slags centrifug som gör att honungen släpper från kakorna.

Bina lever i ett matriarkat. Här är det kvinnorna som bestämmer. I september jagar de – såväl bildligt som bokstavligt – ut de manliga drönarna i kylan där de dör.

I centrum står drottningen som skapar harmoni i gruppen, med tydligt ledarskap.

– Det är drottningen som avgör om bina är snälla eller aggressiva mot oss. Är hon borta i tio minuter blir de oroliga, säger Per-Arne.

På 30-talet importerades italienska bin som slog ut många av de nordiska artfränderna. De finns ett fåtal kvar, främst i Norrland.

– De är lite mörkare i färgen, säger Per-Arne Nordén.

Vissa år får Linköpings biodlareförening köpa in bin från Italien. Som för några år sedan, då bikuporna var helt tomma. Oftast är det sjukdomar som tar död på nyttodjuren.

– De italienska bina producerar mycket, även tidigt på säsongen. Och de är väldigt snälla, säger Christina Hildén, ny i föreningen.

– Det finns mycket fördomar om bin, att de skulle vara farliga, men så är det inte, säger Sven-Erik Källberg, vars föräldrar själva hade bin.

Alla medlemmar ansvarar för ett visst antal kupor.

– Föreningen äger bina, men jag brukar kalla dem för mina egna, viskar Sven-Erik Källberg.