Andelen äldre växer i Sverige. Vid valet 2002 var 22,7 procent av valmanskåren pensionärer, nu är det 27,5 procent. Och det är inte så att pensionärer röstar på det som de alltid gjort. Enligt en undersökning som SPF Seniorerna gjort, är nästan varannan pensionär beredd att byta parti om ett annat erbjuder bättre politik i seniorfrågor.

Allt detta gör att pensionärerna kan komma att spela en avgörande roll i årets val.

Pensionärsorganisationerna driver kravet om fler seniorer i beslutande församlingar. I riksdagen hade bara 2,5 procent av dem som valdes in 2014 fyllt 65.

Artikelbild

| "S och V är traditionellt starka i invandrargrupper", säger Elin Wihlborg, professor i statsvetenskap på LiU.

I lokalpolitiken är det fler. Om man gör antagandet att Linköpings partier får lika många mandat som de har nu – och att personrösterna inte ändrar på rangordningen – tar åtta 65-plussare plats i fullmäktige efter valet: Jan Österlind (S), 71 år, Elisabeth Gustafsson (S), 65 år, Rolf Edelman (M), 75 år, Agneta Lantz (M), 71 år, Jane Ericsson (SD), 74, Gunnar Broman (L), 70 år, Yvonne Marron de Martin (C), 73 år, och Gösta Gustavsson (C), 71 år.

De åtta skulle då utgöra 10 procent av fullmäktige.

– Det är ju ändå ganska lite. Det borde väl vara 27,5 procent där också, om det är 27,5 procent av de röstberättigade som är pensionärer, säger Rolf Enqvist, ordförande i PRO:s samorganisation i Linköping.

Vi sitter tillsammans med Rolf, hans PRO-kollega Sven Jonsson och Catharina Törnell från SPF och diskuterar vilka frågor vi ska ställa till Linköpings politiker inför valet (se frågor och svar här intill). De tre är invalda i Linköpings pensionärsråd, ett samarbetsorgan mellan kommunen och pensionärsorganisationerna. På det hela taget tycker de att politikerna är bra på att lyssna på pensionärerna.

– Äldrenämndens ordförande Mikael Sanfridson (S) är väldigt intresserad av att veta vad vi tycker i olika frågor, både på mötena och däremellan, säger Rolf, och de andra nickar medhåll.

Elin Wihlborg är professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet. Hon tycker att frågan om pensionärernas representation i folkvalda församlingar är intressant.

– Det är en jätteviktig del av demokratin att alla känner att deras intressen kommer till tals. Det handlar om ålder, kön, var man bor. Framför allt handlar det ju om partier och om de verkligen representerar sina väljare, säger hon.

Frågan är hur viktig åldern är i sammanhanget.

– Ibland spelar det roll hur gammal man är. I andra frågor – som nya simhallen – kanske en 19-åring och en 72-åring kan ha precis samma åsikter, säger Elin.

En annan fråga är om man behöver tillhöra en grupp för att företräda den.

– I så fall skulle man kunna säga att det inte är någon som talar för barnen, men det är många som talar för deras behov. På samma sätt kan yngre människor också ta tillvara pensionärers intressen.

Att förhållandevis få äldre människor är engagerade inom politiken kan ha praktiska orsaker, menar Elin Wihlborg.

– När du är äldre kanske orken tryter. Den grupp som växer snabbast är ju den som ibland kallas äldre äldre; vi får allt fler som är 90-plus.

Vore det ändå önskvärt att 27,5 procent av de folkvalda är pensionärer, samma andel som bland de röstberättigade?

– Om jag får vara lite provokativ så skulle jag väl säga nej, det är inte önskvärt. Politik handlar om vilket samhälle vi vill bygga på sikt, och då gäller det ju att ha människor som tänker sig att leva i det samhället, tror jag.