Vi backar till försommaren 1955. Författaren Walter Ljungquist, med rötter i Kisa, möter litteraturforskaren Bengt Nerman. I förordet till sin doktorsavhandling "Den skapande processen/En studie i Walter Ljungquist diktarmetod", skriver Nerman: "(Jag) anade naturligtvis inte då att jag var på väg in i en vänskap som skulle vara ända till Walters bortgång 1974".

För att underlätta forskningsarbetet som leder fram till avhandlingen erbjuder Ljungquist hela sin litterära kvarlåtenskap till Nerman.

Vid sidan av brev och dagböcker finns även tecknade kartor som Ljungquist låtit göra över sina romanlandskap.

Artikelbild

| Mångkunnig. Författare, men även begåvad i teckning, målning och musik.

Materialet förvaras i Bengt Nermans lägenhet i Stockholm. Forskare och andra intresserade hör av sig för att få ta del av kunskapsstoffet. Men förgäves.

När Nerman avlider i augusti 2016 är det ingen i hans närhet som kände till den litterära samlingen.

Det gör däremot Kisasonen Didrik von Wachenfeldt, Järna, som intresserat sig för Walter Ljungquists författarskap i många år.

– Efter Bengt Nermans död tog en auktionsfirma hand om allt bohag i Stockholmslägenheten. Walter Ljungquists papper skulle kastas, men räddades av bokhandlaren på antikvariat August i Stockholm. Denne sålde vidare allt textmaterial utom en bunt teckningar till antikvariat Hundörat på Söder.

Artikelbild

Efter flera turer köper Kungliga biblioteket i Stockholm brev och anteckningsböcker. Mycket tack vare påstötningar från Didrik von wachenfeldt och hans bror Mathias.

Teckningarna från 1920- och 30-talen köps av författaren Gerda Antti, Kisa som var gift med Walter Ljungquist 1950–1974. Hon deponerar i sin tur bilderna på biblioteket i Kisa.

Artikelbild

– Walter ville att det skulle tas om hand och det är bra det som skett, säger Gerda Antti.

Hon har besökt Kungliga biblioteket (KB) vid tre tillfällen för att läsa i makens dagböcker.

Artikelbild

– Det som kommer fram är att han kände en stor sorg över att hans böcker inte blev så uppskattade.

En som har fått upp ögonen för anteckningsböckerna är Johannes Ljungquist, son till Walter.

Artikelbild

– Jag sitter varje dag på KB och läser och skriver av. Det är så intressant och så bra. Och jag begriper inte hur han kunde vara så exakt i formuleringarna i sina anteckningsböcker. Det finns knappast en enda överstrykning.

Skulle det kunna bli en bok?
Artikelbild

– Ja, Gerda och jag har skickat ett antal manussidor till Eva Bonnier (Bonniers förlag) och vi tror att de kommer att publiceras. Frågan är bara i vilken form.