I utkanten av byn Horezu Poienarilor ligger ett litet hus som en gång var vitt. Det har inga fönster och taket är trasigt. I ett av de två rummen sitter 11-åriga Cassandra Mustafa och knådar en deg av rågvete.

Hon knådar som mamma har lärt henne, med degen i plastbunkens mitt tillför hon successivt allt mer av mjölet som ligger i en ring längs kanterna. Storebror George, 15, hjälper till med att hälla vatten ur en plastflaska. Han övervakar dagens brödbak, det är viktigt, det är han som har ansvar i huset.

Småsyskonen Ionots, 7, och Salam, 6, är utanför huset. De har ingen energi att leka så de tillbringar tiden med det som deras liv mest består av; väntan. Väntan på mat, på att föräldrarna ska komma hem, på att det ska hända något. Då inträffar något märkligt. En bil stannar utanför.

Artikelbild

Trasiga skjul

Vi har skumpat fram på den dammiga bygatan med vår vägvisare, pastor Ignat Gigel, i passagerarsätet . Husen i byn är enkla och omgivna av plank. Hundar skäller, höns pickar i små inhägnader, i en korsning får vi väja för en hästdragen vagn med ett enormt lass majsblast. Här och där ser vi hus som mest liknar trasiga skjul. Det är svårt att förstå att det bor folk där, hur klarar de den rumänska vintern när det kan bli 20 grader kallt?

Så kommer vi fram till huset som en gång var vitt.

Ringt två gånger

Artikelbild

Barnen kliver tysta ut ur huset och tittar förundrade på de rika människorna som kliver ur bilen, med pennor, block och kameror. Så känner de igen pastorn och ser lättade ut. Den här gången är det vänner som kommer. George känner ansvar som äldsta barnet. Han kommer fram och hälsar, och svarar lydigt men korthugget på pastorns frågor.

– Mamma och pappa är i Frankrike för att försöka hitta jobb. De har sagt att de kommer hem till jul.

Artikelbild

| George, Salam, Ionots och Cassandra får klara sig ensamma i månader medan deras föräldrar tigger på gatan någonstans i Europa. Ingen av dem går i skolan.

Det är säkert sant att barnens föräldrar gärna vill ha jobb. I Horezu Poienarilor finns små möjligheter att försörja sig, många lever som daglönare med inkomster som inte räcker för att försörja en familj. Därför befinner sig en stor del av byns vuxna befolkning utomlands på jakt efter arbete.

Men familjen Mustafa är fattiga romer som inte kan läsa eller skriva, och för dem är det svårt att hitta jobb. Så det troligaste är att mamma och pappa sitter och tigger på någon gata i Frankrike, eller någon annanstans i den rika delen av Europa.

– De har ringt två gånger. Men nu har någon stulit mobilen som de lämnade hos oss, säger George och vänder bort huvudet för att inte visa att han håller på att bli ledsen. Han är ju 15 år. Han har ansvar.

"Fick stryk i går"

Vi tittar in i huset. Där finns tre sängar med slitna täcken, ett bord och några enkla husgeråd. På väggarna hänger tygstycken och en luggsliten matta. Någon har dragit in en elkabel som är kopplad till en hemmagjord spis. Det är ett cementblock med en glödtråd i en skåra, den elförande tråden ligger blottad, en livsfarlig konstruktion.

Barnen äger uppenbarligen inte mycket mer kläder än dem de har på sig. Mobilen var familjens mest värdefulla föremål, livlinan mellan barn och föräldrar, och nu har någon gått in i huset och stulit den. Ingen är egentligen förvånad, det finns många i byn som hatar romer och tar alla chanser att göra livet surt för dem. Romerna kallas ”svartingar”, och deras skitiga ungar kan man göra som man vill med, vem bryr sig?

– Jag fick stryk i går, säger George tyst och pekar på en svullnad över ögat.

– Mamma och pappa har lånat pengar av ockrare, och nu är de arga för att mina föräldrar inte kommit tillbaka och betalat tillbaka sina skulder. Därför ger de sig på mig så fort jag går genom byn.

Kan inte läsa

George är mitt i tonåren, han borde vara på väg ut i livet full av nyfikenhet. Men blicken som möter oss är trött och uppgiven. Han rör sig långsamt, det är inte bara matbrist, det är något annat också, som om ingenting längre spelar någon roll.

Det är ett oroväckande tecken som hjälparbetare ofta ser. Många fattiga ger upp redan som unga, de ser ingen väg ur eländet, blir initiativlösa och förmår inte ta de möjligheter som dyker upp.

Vi skulle kanske säga att de blir deprimerade, men Horezu Poienarilor är ingen plats för så fina diagnoser. Många av de uppgivna går in i alkoholmissbruk, andra fortsätter leva sina liv dag för dag, liksom mekaniskt.

Vi frågar George om han går i skolan.

– Nej, jag har bara gått ett år, och jag kan inte läsa och skriva. Cassandra har inte gått i skolan alls, svarar han.

Orsaken är välkänd för alla som arbetar med att hjälpa de fattiga i Rumänien. I likhet med många andra romer har barnen inte några id-handlingar. De bor i EU, men de finns inte. Och har man inte papper på att man finns så lever man helt utanför samhället och får till exempel inte gå i skolan.

Saknar id-handlingar

Cassandra fortsätter att knåda sin deg. Romerna lever mycket traditionellt och det är självklart att hon ska laga maten eftersom hon är flicka. Men när vi ber att få titta i deras matförråd så visar det sig att det inte blir så mycket mat när mamma och pappa är borta. Bakom dörren står en påse lök och en säck rågvete, det är allt.

– Det ska räcka en vecka till. Sedan får vi lite pengar, säger George.

Trots att de saknar id-handlingar så får de ett litet barnbidrag. Den 15:e varje månad kan de kvittera ut motsvarande 400 kronor som ska räcka till mat för alla fyra i en månad.

– När mamma och pappa gjorde sin förra resa fick vi handla på kredit i affären. Men det får vi inte längre så nu måste vi vänta tills vi får pengarna, fortsätter George.

Spårlöst borta

Det dröjer en stund innan vi inser att familjen Mustafa är större än vi trott. Barnen har en äldre bror som sitter i fängelse. Det är inte ovanligt att fattiga romska män hamnar i kriminella kretsar i hopp om snabba pengar. Men det är också så att om en romsk man hamnar i bråk med en man ur den rumänska majoritetsbefolkningen så är polisen ofta snabb med att lägga all skuld på romen.

– Och så har vi två äldre syskon som rest till Spanien för att leta jobb. Kanske kommer även de hem till jul, säger George och ser för ett ögonblick lite hoppfull ut.

Genom pastorn får vi höra att det funnits ytterligare ett syskon i barnaskaran. Brodern Amars öde är den stora katastrofen i familjens historia. Amar var funktionshindrad, och en dag för tre år sedan försvann han spårlöst från hemmet. Föräldrarna letade förtvivlat efter sitt försvunna barn, de frågade alla och bad polisen om hjälp. Men Amar förblev spårlöst borta.

Ingen vet vad som hände Amar, men det finns misstankar. I Rumänien finns ligor som övertalar föräldrar att lämna bort funktionshindrade barn, eller ibland helt enkelt kidnappar dem. Barnen förs till andra länder där de utnyttjas som tiggare på gatorna. Det är en hänsynslös men lönsam handel. Handikappade barn väcker de rikas sympati och ger mer pengar i koppen.

Får besök av vuxna

Hur otroligt det än låter så har de fyra barnen faktiskt fått det bättre. För några år sedan hade de inte något hus att bo i, familjen levde i ett provisoriskt tält gjort av pinnar och plastskynken. Men tack vara pengar från hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping kunde de köpa huset.

Nu får familjen ett litet ekonomiskt bidrag varje månad. Pengarna kommer från Hjärta till Hjärta men förmedlas via det hjälparbete som pastorns församling bedriver lokalt i de byarna. Det innebär att barnen också får besök av vuxna då och då som tittar till dem.

Man kan tycka att de här barnen borde få lite mera ekonomisk hjälp för att kunna köpa mera mat och bättre kläder. Men frågan om hur stor hjälp man ska ge är känslig, om man ger en familj ett rejält ekonomiskt stöd så kan det väcka en enorm avundsjuka bland de andra fattiga i byn. Det skulle kunna skapa motsättningar och bråk, och slå tillbaka på dem som får bidrag.

Sanningen är ju att det finns tiotusentals barn som lever så här i Rumänien. Kanske är de ännu fler, ingen vet, eftersom de saknar id-papper och inte finns med i Rumäniens befolkningsstatistik.

"Hoppas de kommer hem"

Vi är mycket diskreta när vi gör en snabb insamling till barnen. George får pengarna inne i huset, det är några hundra kronor, inte mycket pengar för oss. Han stoppar undan dem utan ett ord, vi känner hans tacksamhet.

Så en avslutande fråga: Hur ser han på framtiden? Har han förhoppningar, några drömmar? Men George fantiserar inte om någon ljus framtid, han lever här och nu, med sina syskon, en kasse lök och en påse mjöl.

– Jag hoppas att mamma och pappa kommer hem till jul. Och att de har pengar med sig.

Jenny Eriksen

Johan Sievers