Om ni besöker biblioteket i Linköping, ta trappan upp till vänster. Där visas under hela sommaren ett drygt tjugotal verk av Dani Slipicevic.

De utgör exempel på ett habilt och entusiasmerande måleri, visserligen dekorativt och i vackra färger, men konstnären håller sig med god marginal på rätt sida om den berömda gränsen. Titlarna, som exempelvis "Grön, blå nattbild", "Okänd mark" eller "Fruset land", är tillräckligt oprecisa för att inte locka in blicken i en särskild fålla.

Slipicevic använder sig av en mängd olika, ofta intensiva färger. De konkurrerar inte med varandra, utan samverkar i homogena enheter, där det är svårt att se vad som eventuellt skulle kunna bytas ut. Även kontrasten och harmonin mellan ljusa och mörka partier sitter som hand i handske. Möjligen kan man tänka sig att vissa bilder skulle tjäna på att en eller annan form eller detalj laserades över eller valdes bort.

Så gott som samtliga verk utgör ett slags drömbilder, i en på samma gång poetisk och expressiv stil. För det mesta rör det sig om utomhusmiljöer, märkta av vår civilisations framfart. Inte sällan uppehåller sig människor där, som i avvaktan, eller verkar röra sig vant men sökande, hemtamt men längtande. I de flesta målningar finns också något ödesmättat, signaler om att inget varar för evigt.

Många konstnärer ägnar sig åt att måla över, gång på gång, för att sedan skrapa fram delar av de underliggande färglagren, eller helt enkelt fortsätta att bygga på med färg tills en, i alla fall något sånär, eftertraktad effekt uppstår. Slipicevic har kommit dithän att han kan utföra de där ingreppen med precision, pondus och känsla.