Systrarna från Normlösa äventyrspionjärer på Grönland

NORMLÖSA/GRÖNLAND För första gången har en svensk expedition korsat Grönland från söder till norr. Systrarna Davidsson från Normlösa bytte östgötaslätten mot glaciärlandskap.

Hemma i Sverige har vi haft den varmaste sommaren på länge. Då passade de äventyrliga systrarna Johanna och Caroline Davidsson på att åka till ett istäckt Grönland. I 36 dagar färdades de över snö med varsin packning på 120 kilo. I en temperatur som växlade mellan minus 25 grader till några plusgrader. Med risk för att ramla ner i glaciärsprickor eller möta isbjörnar.

Hur fick ni idén till att korsa Grönland?

– Jag var på en föreläsning där en man berättade hur de hade skidat över Grönland. Då tänkte jag, något sådant borde Carro och jag göra tillsammans, säger Johanna.

Jag träffar Caroline hemma i den före detta drängstugan intill systrarnas föräldrahem i Normlösa. Johanna pratar vi med via datorn och skype. Hon bor numer i Tromsö, Norge.

– De flesta som tidigare korsat Grönland har gjort det från väster till öster. Vi ville i stället färdas från söder till norr, som är en längre sträcka och roligare, säger Johanna.

Sträckan från öster till väster är cirka 60 mil. Medan den sträckan ”Systrar i Blåsväder” korsade är på ungefär 230 mil. ”Systrar i Blåsväder” heter deras gemensamma blogg där man kan läsa om deras äventyr.

När började ni planera för resan?

– 2012. Vi hade tänkt resa över Grönland 2013 men då skadade Johanna knät när vi var ute och kiteade. Men det var rätt bra, då hann vi planera och finansiera resan bättre, säger Caroline.

Snökite eller kiteskiing var ett av de sätten de tog sig fram på isen. Stående på skidorna, drivs man framåt av vinden med hjälp av en drake. Draken har linor som är fästa i en sele och man styr kiten med hjälp av linorna som är fästa i en så kallad bar.

Att planera en expedition tar lång tid och kräver kunskap. Både Caroline och Johanna har tidigare erfarenhet av att vara ute på längre resor i naturen. Det här var första gången de reste på långresa tillsammans.

De lämnade Sverige och reste till Grönland i slutet av april. Tanken var att skida iväg den 1 maj men lokalbefolkningen i Narsaq på Grönland avrådde dem på grund av att det var för dåligt väder.

Några dagar senare började deras gemensamma äventyr. På skidor och med full utrustning gav de sig iväg upp över glaciärisen mot inlandsisen. För att ta sig upp längs glaciären använde de sig av stighudar som ger fäste under skidorna.

– Vi var som mest uppe på 2700 meter. Den fjärde dagen kunde vi sätta upp skidsegel för första gången, berättar Caroline.

På vägen upp fanns det risk för att stöta på glaciärsprickor.

– Det var en av de risker vi var tvungna att förbereda oss för, säger Caroline.

Hur förbereder man sig för att trilla ner i en glaciärspricka?

– Vi tränade innan på att rädda varandra. Hur man firar upp någon med hjälp av ankare bland annat. Vi såg också till att inte ta några risker. Vi skidade inte om det var dålig sikt exempelvis, berättar Johanna.

– När vi gick upp och ner från inlandsisen var vi ibland knutna till varandra med rep, säger Caroline.

Hur höll ni sams när ni umgicks så nära och bara var ni två i över en månad?

– Om vi hade tvister redde vi ut dem i början. Vi var tillsammans 24 timmar per dygn och kom ännu närmre varandra än tidigare, säger Caroline.

– Den mesta tiden stod vi på skidorna långt ifrån varandra och kunde bara ge tecken. Men man kan ändå inte dölja någonting när man är så nära, under så lång tid, säger Johanna.

36 dagar färdades systrarna tillsammans över ett vitt istäcke. De första veckorna var tuffa. Att få rutin på hur de skulle kontrollera kiten för att ta sig fram tog ett tag.

Att peppa och berömma varandra var viktigt. De var också noga med att ha delmål under resan.

– Dye 2 var ett av delmålen. En övergiven amerikansk militärbas. Dit nådde vi när vi avverkat en tredjedel av turen, berättar Johanna.

Trots att de förberett sig i flera år med säkerhetutrustning, nödsändare, vapentillstånd, gott om mat, bra kläder och mycket mer var de oförberedda på att pulkorna skulle gå sönder.

– Vi hade båda två varsin packning på 120 kilo som vi drog i två pulkor. Alla pulkorna gick sönder och vi fick flera gånger stanna för att hitta på lösningar för att laga dem, berättar Johanna.

– Annars fungerade all utrustning bra, säger Caroline.

Jag tänker på Andrées polarexpedition.

– Andrées expedition visste inte alls vad de hade att förvänta sig. Vi kunde förbereda oss på vad vi skulle möta. Även om inte alla kartor stämde, säger Johanna.

Caroline vecklar ut kartan över Grönland. Flera områden som systrarna Davidsson passerade är utmärkta som ”unexplored area” på kartan.

Vad driver er?

– Äventyret. Utmaningen att pressa sig själv både fysiskt och psykiskt, och att vara nära naturen, säger Caroline.

– Att planera efter naturens premisser. Att ha ett långsiktigt mål. Att förbereda sig för något som man ser fram emot, säger Johanna.

Vädret säger de båda att de hade tur med. Det var så gott som bra väder under hela den 36 dagars långa resan.

– Vi hade gott om mat. Inga större problem med stormar. Vi hade lite kallt, men det kunde säkert ha varit tuffare också, säger Johanna.

På vägen ner för glaciären, när de snart nådde slutmålet på sin resa såg de spår i isen.

– Vi trodde först att det kanske var spår av mindre djur, men det var spår från isbjörn, berättar Caroline.

Men några isbjörnar såg de aldrig till. Däremot stötte de på ett gäng japaner.

– Mot slutet av resan stötte vi på några japanska glaciologer. De blev riktigt förvånade och det blev vi med. Vi blev bjudna på en kopp te. Sedan åkte vi vidare, berättar Johanna.

Väl framme i Qaanaaq igen firade de att de nått målet med att äta en god middag och ta en dusch på hotellet. De blev erbjudna ett rum men valde att fortsätta sova i tältet.

– På flyget hem fanns det bara platser kvar i förstaklass. Vi hade inga andra kläder än dem vi burit under hela resan. Vi luktade nog inte särskilt gott säger Caroline.

De skrattar varmt tillsammans. Den ena systern sitter vid ett köksbord i Normlösa och den andra systern vid en dator i Tromsö, Norge. Två systrar som nu är långt ifrån varandra geografiskt. Gemensamt har de en resa som gjort dem mer nära varandra än någonsin.

mia.karlsvard@corren.se

 
 
1

Läsarkommentarer:

Systrarna från Normlösa äventyrspionjärer på Grönland

Kommentering stängd