Kadidja kommer ut i regnet från stationen. Hon har vinterjacka och blå slöja.
– Jag tycker om regn. Men inte snö. Sommar och vår är bra. Men inte höst och vinter, säger hon med ett stort leende.
Kadidja Abdillahi ler ofta. Hon är 32 år och kom till Sverige från Djibouti i Östafrika för åtta år sedan. Hon har haft svårt att lära sig svenska. Det är först nu det blivit bättre när hon har kommit in på ett jobbspår, en åtgärd som innehåller utbildning i svenska och samhällskunskap samt viss vårdutbildning.
På måndag börjar hon sin fyraveckorspraktik på ett äldreboende i Motala. I jobbspåret ingår också att det mynnar ut i ett arbete. I ett antal veckor har hon pluggat heltid på Hermods i Linköping och haft långa dagar med pendlingen från hemmet i Mjölby.
På Slomarps äldreboende träffar vi hennes mentor Susanne Hallberg Brandt. Det bli nya leenden och en stor kram. De har inte träffats på flera veckor. Susanne är enhetschef på boendet och berättar att bland det första Kadidja frågade efter när de blev matchade i mentorsprojektet var om hon kunde fixa ett jobb.
– Men först måste du bli bättre på svenska. Och du har redan gjort stora framsteg sedan vi lärde känna varandra, säger Susanne.
Kadidja håller med. Svenska är viktigt.
– Vi pratar och tränar. På skolan pratar jag mycket också, säger hon.
Behovet av folk till omsorgen är stort. På Slomarp har man ordnat en intern språkutbildning för anställda som behöver träna sin svenska. 18 deltar just nu, både tillsvidareanställda och timinhoppare. Här går flera personer på jobbspår och arbetar med enklare arbetsuppgifter utan vårdansvar. Avsikten är att så småningom slutföra undersköterskeutbildning. Behovet av utbildad personal är skriande – och kommer att öka ytterligare.
– Jag kommer att kunna ge dig praktikplats här, säger hon till Kadidja.
Men först ska hon på praktik i Motala. Kadidja har tidigare besökt Susanne på Slomarp – när det var allsångsstund.
– Kommer du ihåg vad vi sjöng?
– Ja, Lucia, säger Kadidja och börjar nynna, varefter hon skrattar stort.
Susanne bor i Motala och bestämmer en träff där med Kadidja, som bor ensam i Mjölby men har många vänner i det somaliska språket. Hennes kusin bor också i Mjölby, men hennes syskon och mamma är kvar i Djibouti.
– Vi har gett varann så mycket, säger Susanne och kramar om den skrattande Kadidja en gång till.
