På så sätt har de till exempel kunnat visa hur en 1400-talskalk från Falun kom till Vadstena, flyttades till Skänninge för 500 år sedan och sedan såldes till Historiska museet – och vad kyrkan gjorde med pengarna.

– Det är detektivarbetet som är det roliga, säger Gunnar Språng som har blivit hängiven hembygdsforskare sedan han flyttade till Skänninge för knappt två decennier sedan.

– Man kan sitta och läsa husförhörslängder tills ögonen blöder, och så – plötsligt! – faller bitarna på plats – vilken känsla! Det är värt all möda.

Artikelbild

| Det är vid datorn mycket av arbetet sker. Gunnar Språng letar information i gamla arkiv och Sten-Åke Andersson skriver.

Roligt är det också att vara två som delar intresset. Gunnar Språng hittade snart efter Skänningeflytten en annan passionerad Skänningeforskare, Sten-Åke Andersson som varit trakten trogen hela livet.

– Jag har alltid hållit på med bygdens historia och utveckling, säger Sten-Åke, på olika sätt, som centerpolitiker och som Skänningebo. Även om jag kom från Normlösa från början, så sitter lokalpatriotismen hårt.

De senaste tio åren har de båda forskarnas intresse triggats extra mycket efter alla utgrävningar som givit mycket ny kunskap.

– Sten-Åke är ohyggligt nyfiken, säger Gunnar Språng. När han blir intresserad av något så drar han iväg. Är det Värmland det gäller, så åker han dit. Eller till Dalarna.

Artikelbild

| Den här kalken tillverkades i Falun på 1400-talet och 400 år senare sålde Skänningeborna den till Historiska museet.

Det var dit som Sten-Åke Andersson reste, till förre kyrkoherden vid Kopparbergs kyrka Ulf Callert, för att reda ut turerna kring en speciell nattvardskalk. Det handlar om en 1400-talspokal från Falun som ungefär på 1540-talet fann sin väg till Skänninge. Den silverpokalen finns nu på Historiska museet i Stockholm.

Men från början tillverkades den för "S:te Örjens gille på Kopparberget", alltså en förening i Falun. På 1530-talet flyttades den till Vadstena, kanske för att rädda kalken undan Gustav Vasa som kapade åt sig så mycket silver han kunde.

Det kan ha varit Mårten Skinnare som låg bakom, han gjorde mycket affärer med koppar i Dalarna. Eller kanske var det en rikemansdotter från Dalarna som gick i kloster?

Strax därpå kom kalken till Skänninge, kanske för att den var säkrare hos S:ta Ingridssystrarna när Gustav Vasa gjorde sina räder.

– Man kan ju inte alltid bevisa alla hypoteser, men man kan komma till ett läge när sannolikheten är mycket stor att de stämmer, säger Gunnar Språng.

Han har intresserat sig för vad som hände med kalken när den hade funnits i Skänninge i 300 år. Det hade sagts att det var riksantikvarien och staten som ville ha kalken till Historiska museet, men det var Skänningeborna som tog initiativet. De ville sälja.

– Jag satt och läste gamla protokoll i landsarkivet i Vadstena när den där aha-upplevelsen dök upp, säger han. Skänningeborna behövde pengar för att köpa en ny vinkanna i silver.

Så kom det sig att den gamla kalken hamnade på Historiska museet, och Skänningeborna beställde i stället inte en, utan två stiliga silverkannor till sitt vin.

För att sprida sina rön skriver Sten-Åke och Gunnar tillsammans artiklar i Hembygdsrådets årsbok.

.– Det är så roligt, säger Sten-Åke Andersson och ögonen lyser, när man hittar sammanhangen och spåren som leder vidare.

– Ja, vi kan prata hur länge som helst om gårdarna här, säger Gunnar Språng belåtet, om gamla medeltida brev, fastighetsaffärer, om människor som bott här och händelser som har påverkat Skänninge.