Mohammad är 17 år, lång och smal med välkammat hår. Han kom som ensamkommande till Sverige och Åtvidaberg under sommaren 2015.

Då på flykt från Iran och från hotet att bli skickad till striderna i Syrien. Det var inte hans första flykt. Tillsammans med sin mamma och syster hade han tidigare lämnat hemlandet Afghanistan.

Flykten från Iran till Sverige var svår.

Artikelbild

| Fotbollskille. Bokhyllan i Mohammads rum är fylld med pokaler och priser från fotbolls- och futsalmatcher. På väggarna hänger medaljer och matchtröjor.

– Jag tog den illegala vägen som alla andra. Jag gick i tre dygn, åkte bil, buss och båt.

Under båtresan mellan Turkiet och Grekland stötte båten på ett grund. Inte bara båten skakade.

– Jag såg döden framför mig. Jag kunde inte simma.

Idag har Mohammad lärt sig simma. Han bor på ett hem för ensamkommande i Åtvidaberg och pluggar på Bildningscentrum Facetten. Mycket i livet är tryggt, men framtiden är oviss.

Artikelbild

| Rensar hjärnan. Fotbollen får Mohammad att släppa tankarna på om han ska få stanna i Sverige.

Mohammad väntar på beslut om uppehållstillstånd, det är en orolig väntan.

Vad händer om du inte får stanna?
Artikelbild

| Som bröder. Mohammad Amiri har myclet stöd av Mehdi Rezai som kom till Sverige för fem år sedan.

– Då rasar min värld. Då rasar mina drömmar och min framtid. Jag är rädd att allt jag kämpat så hårt för ska gå förlorat.

Mohammad vill berätta om sina drömmar, sina mål och den stora viljan att vara en förebild för andra unga. Han vill också berätta om fotbollen.

Artikelbild

| Vänner. Lagkamraterna i U19 har blivit Mohammads vännner.

– Fotbollen befriar hjärnan från alla de problem jag har och hjälper mig att fokusera, säger han när vi träffas på boendet.

Med i vårt samtal är Mehdi Rezai, som kommit att bli som en storebror för Mohammad. 21-årige Mehdi har sin egen historia.

Artikelbild

Han kom till Sverige för fem år sedan och var bland de första ensamkommande i Åtvidaberg. Idag studerar han till undersköterska i Linköping, bor i en liten etta vid Stortorget och jobbar extra på kommunens boende för ensamkommande.

Nu hjälper han Mohammad i samtalet och tolkar för att språket inte ska begränsa det Mohammad vill berätta. Det mesta handlar om fotboll, Mohammads stora passion och styrka i livet.

Artikelbild

Han berättar om tiden i Afghanistan och Iran. Han sparkade boll redan som liten grabb, men inte i lagsammanhang och inte organiserat.

– Det fanns ingen möjlighet att mina drömmar om att bli fotbollsproffs skulle slå in.

Artikelbild

Under sina första dagar i Åtvidaberg upptäckte han Kopparvallen. Han skiner upp.

– Jag visste inte alls att det fanns en sådan arena här. Det var en stor känsla. Jag drömde om att få spela där.

Artikelbild

Efter den första träningen med junior elit har karriären på fotbollsplanen gått spikrakt uppåt. Så även inom inomhusfotboll, futsal med laget Sarallah med spelare från olika orter. Mohammad har flera gånger blivit utsedd till bästa spelare i olika turneringar.

Idag har Mohammad plats i startelvan i ÅFF:s U19-lag, som spelar i allsvenskan. Hans lagkamrater har blivit hans vänner.

Artikelbild

Som spelare beskriver Mohammad sig som lugn och kall. Han spelar ett psykiskt spel med sina motspelare.

Mohammad tränar minst fyra kvällar i veckan och så ofta det går med fotbollsgymnasiet på skoltid. Han gymmar och tränar löpning. Han har också fått träna med A-laget.

Artikelbild

– Det var väldigt högt tempo. Om jag ska ta mig dit så måste jag kämpa för att få bättre självförtroende.

ÅFF:s akademichef Vladan Ladan är huvudtränare för U19. Han lyfter Mohammad, både som person och spelare:

Artikelbild

– En fantastisk och otrolig människa. Han har absolut en framtid som fotbollspelare och kan gå långt, bara han slipper skador. Han är otroligt professionell i det han gör, är alltid i tid och väl förberedd.

Vladan Ladan säger att Mohammad är den spelare som han sett göra störst utveckling.

Artikelbild

– Det blir spännande att se hur bra han är om ett år.

Han tystnar.

– Jag kommer göra vad jag kan för att han ska få stanna i Sverige. Jag vet inte vad, men jag ska göra mitt bästa. Mohammad är en förebild för mig också.

Mohammad talar själv om hur han anstränger sig för att alltid göra sitt bästa.

– Jag vill få andra unga, även svenskar att vilja utveckla sig själva. Många ensamkommande frågar mig om hur man kan göra. Jag vill visa att man trots att man har problem kan kämpa och att man måste kämpa även om man misslyckas. Ett misslyckande är inte slutet.

Blir du inte trött av att kämpa hela tiden?

– Jo. Men jag måste. Fotbollen har blivit en symbol för kampen för mig. Den får mig att tänka på de mål jag vill förverkliga i framtiden och det får mig att kämpa mer och mer.

Samtalet går mot sitt slut. Mohammad samlar sig och beskriver sin tacksamhet över Sverige, över personal i skolan och på boendet och alla andra som hjälper till och stöttar.