Paret sitter i Gun-Britts lägenhet och väntar på mig. Rune har en egen, men tillbringar de flesta timmarna inne hos Gun-Britt. Tiden och livet tillsammans har flätat dem samman. På Strandvägen har de bara bott i cikra ett år, efter att av hälsoskäl beslutat sig för att sälja sitt hus i Motala.

– Alla här är som vi. De längtar hem. Men när vi inte kan och orkar bo kvar hemma är det här ett bra alternativ. Det finns en knapp att trycka på, då kommer hjälpen - dygnet runt. Och "blåklockorna" som jag kallar flickorna, eftersom jag inte kan hålla ordning på alla namn, är underbart bra, säger Rune.

Gun-Britt har ont i sin rygg och efter en stunds samtal vid vardagsrumsbordet förflyttar hon sig till sängen. Vi sätter oss nära intill och pratar vidare. Hon är lite mer fåordig är Rune, men fyller då och då i med en kommentar eller ett årtal. Stundtals när Rune pratar, tittar hon på honom med en kärleksfull och trygg blick. Rune i sin tur, skojar mycket. Han är kvick, påläst och fortfarande noggrann med att följa med i det som händer i samhället. Varje dag, efter att han har läst morgontidningen, går han in till sin hustru för diskutera dagens händelser.

Artikelbild

| Äkta par. 1952 vigdes Rune och Gun-Britt.

Rune och Gun-Britt är födda i Motala och har vuxit upp i Duvedal, respektive Samuelsbergsområdet. De träffades den 23 mars 1946, på värdshuset Berggrens källare, där det anordnades dans till grammofonmusik. Då var Rune 19 år och Gun-Britt 16. Trots att det har gått många år sedan det första mötet är minnet av kvällen tydligt.

– Jag släppte henne inte med blicken och dansade varje dans med henne, där fanns två rivaler.

Dansade Rune bra, frågar jag vänd mot Gun-Britt?

– Någorlunda, säger hon.

Artikelbild

| Runes egenskaper. "Han är snäll och pålitlig".

Vad är det bästa med din man, fortsätter jag?

– Han är snäll och pålitlig.

Artikelbild

| Skippar spegeln. Inombords känner sig Rune inte äldre än 17.

1946, vann Rune också kronprinspokalen i fotboll, berättar han stolt.

– Det var mitt lyckosamma år.

Artikelbild

| Längtar hem. "Alla här är som vi. Men när vi inte kan och orkar bo kvar hemma är det här ett bra alternativ".

Det unga parets liv gick vidare, i treårsintervaller skedde de stora händelserna, förklarar Rune:

– 1949 förlovade vi oss. 1952 gifte vi oss. 1955 kom första pojken. 1958 kom den andra. Sedan fick det räcka.

Rune arbetade som mellanstadielärare på olika skolor i kommunen under hela sitt yrkesliv medan Gun-Britt jobbade såväl på Borens trikå som inom bankväsendet i stan.

Under vårt samtal kommer det fram att Rune även jobbat inom mediebranschen, i mitten av 1940-talet, medan han läste till lärare. Det var som radskrivare, som det kallades på den tiden, på Motala Posten som var ledande innan Motala tidning fick fäste som lokaltidning.

– Jag fick fem öre raden och försökte brodera ut texten, men det märkte de, säger Rune och ler.

Sport och kultur var ämnen som han bevakade och tack vare det fick han komma in gratis på olika arrangemang vilket han uppskattade som ung student. Han sticker också ut hakan och säger att tidningen han jobbade på hade bättre sportbevakning än dess efterträdare...

– Så småningom gick Motala Posten omkull, men det var inte mitt fel.

Förutom det starka sportintresset och engagemanget inom Maif under många år har Rune även sitt hjärta hos Motala hembygdsförening. Han har alltid tyckt mycket om att fotografera och ännu jobbar han på artiklar som rör respektive förening genom att sammanställa gamla tidningsurklipp.

Vi kommer in på hans ålder och jag frågar om han ibland ser sig i spegeln och undrar vem som står där. Då svarar han:

– Ibland. Det får gå fort. Här inne, säger han och syftar till hjärtat, är jag som 17.

Men mitt i humorn finns också ett allvar i Runes livsberättelse.

– Jag har klart för mig att det här är ändstation. Men jag försöker att se det roliga i livet, säger han.