Ulrika Aspeflo är logoped som jobbar halvtid som speciallärare och resten av tiden föreläser bland annat om inkludering och undervisningsstrategier rörande elever med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) eller diagnoser inom autismspektrumet (AST).

Hon har senaste tiden stött på information om flera kommuner som väljer att ta bort särskilda undervisningsgrupper (SU-grupper).

– Man kan ju ha en vision om att alla elever på skolan skulle kunna få undervisning och gå på den skola man har närmast till. Den är ju jättefin den idén och den är ju väldigt svår att ifrågasätta. Den känns ju helt naturlig att tänka samtidigt som verkligheten inte är lika enkel. Många elever hamnar i att de inte får stöd eller får för lite stöd. Den fina idén krockar med hur det blir i verkligheten, säger hon.

Artikelbild

| Ulrika Aspeflo.

Hon påpekar att det kan finnas risker med SU-grupper.

Exempel på risker är att elever kan bli isolerade eller att man slutar att anpassa på skolan över huvud taget för att man tänker att SU-gruppernas personal ska fixa det.

– Det jag tycker är viktigt är att om man vet om riskerna så kan man ju också arbeta för att inte hamna i dem.

Men hon ser också fördelar med sådana lösningar.

Artikelbild

– Det är lättare att få kvalitet i en sådan undervisning för att man får ett arbetslag som förhoppningsvis blir sammansvetsat.

Till dessa undervisningsgrupper söker sig dessutom personal som valt att jobba med detta, har intresse och fallenhet för jobbet och får mer utbildning i detta.

Artikelbild

– Då kan det vara lättare för eleven att nå kunskapsmålen om man aktivt kan arbeta med utbildade lärare.

Det finns alltid argument för både risker och möjligheter.

– Det bästa är ju att det inte är antingen eller utan att man i kommunen kan ha alla tänkbara varianter av lösningar som behövs. Då är man flexibel och kan möta elevers behov.

För att skolan ska fungera för alla elever krävs anpassningar.

– En skola för alla är en flexibel skola som hittar flexibla lösningar. Det är inte en skola som likriktar och tänker att man ska göra lika för alla. En sådan skola blir väldigt orättvis och blir väldigt svår att få att fungera. Vi måste kunna tänka mera flexibelt i skolan, säger hon.

Ulrika Aspeflo anser att det kan vara svårt att hitta fungerande lösningar när alla elever ska vara på sin respektive hemskola.

– Det svåra är ju när man ska försöka lösa det här i befintlig klass, speciellt när det gäller högstadiet. Du har olika ämneslärare som ansvarar för sitt ämne och då har du ytterst sällan personal som täcker upp och stöttar eleven i exempelvis förflyttningar mellan olika aktiviteter. Rast och fritid kan vara väldigt svårt att få till eftersom ingen har det som sitt uppdrag. Har du franska så har du franska och då går du inte med eleven till idrotten och är med i omklädningsrummet.

Att elever ska vara inkluderade är ett argument som används av båda sidor när det gäller SU-grupper.

– Inkludering är ju ett ord som man måste definiera om det ska bli begripligt för en, säger hon.

Från skolan sida beskriver hon inkludering med att man på skolan tar ansvar för alla elever som går där, ser till att undervisning, raster och andra aktiviteter fungerar för alla eleverna. Alla elever på skolan ska nå målen, ha det bra och må bra. Alla elever kommer till skolan utvecklas.

– Om man lyckas få till det utan att göra något extra då är det ju fantastiskt, men verkligheten är ju inte sådan. Verkligheten är ju oftast att om man har med alla elever med NPF i skolan så behöver de stöd och då sätter man oftast in tillfälliga vikarier, ofta outbildade, unga personer som visserligen kan vara lämpliga på många sätt, men de har oftast ingen pedagogisk utbildning. De är oftast där kort tid och det blir ganska mycket olika människor som går in och ut som stödpersoner till de här eleverna. Då lyckas man inte med att få dem att nå kunskapskraven och de mår inte bra och vi riskerar att de stannar hemma från skolan för att stödet blir för otillräckligt. Det är så verkligheten ser ut.

Ur elevperspektiv får ordet inkludering en annan betydelse.

– Sammanhang och delaktighet. Det är två viktiga ord som ur elevperspektiv gör att man känner sig inkluderad. Man hör till någonting och känner att det finns någon form av vi.

Hur stort detta vi är eller vilka som tillhör detta vi tycker hon inte utomstående ska ha åsikter om. Många elever som placerats i särskilda grupper uttrycker ofta att de känner sig inkluderade i den lilla gruppen.

– Hamnar de i ett sammanhang där de känner att någon förstår dem och det finns de som är lite lika som en själv då känner man sig ännu mer inkluderad än vad man gjorde tidigare. Man får ett begripligt sammanhang, säger hon.

Ordet delaktighet kan ses både ur elevens och ur lärarens perspektiv.

– Problemet när man ska försöka inkludera elever med stora stödbehov i vanlig klass blir att man inte blir delaktig i den undervisning som läraren planerar för resten av klassen.

Man klarar inte att anpassa tillräckligt mycket. Då är risken stor att eleven inte kommer till lektionen eller lämnar klassrummet. Det kan också vara så att eleven sitter i klassrummet, men inte gör någonting alls, inte är delaktig i undervisningen.

– Det viktigaste för att man ska känna sig inkluderad är att man får material, uppgifter och aktiviteter framför sig som man känner att man förstår, man känner att man klarar av dem och man tycker att man känner någon slags meningsfullhet i dem.

Detta, menar Ulrika Aspeflo, är lättare att få till i ett mindre sammanhang eftersom man kan vara mer flexibel och inte behöver ta hänsyn till de övriga i klassen

– Är de färre till antalet då är det lättare att man kan få en delaktighet och då är det också lättare att nå en måluppfyllelse. Måluppfyllelse får vi när vi ser elever göra någonting, när vi hör elever säga någonting eller när vi ser elever skriva någonting. Det är då vi kan bedöma dem i slutändan. Får vi dem inte till att vara delaktiga så har vi svårt att sätta betyg.

I diskussioner används inkludering ofta i en snävare tolkning.

– Inkludering som att alla ska vara i samma rum och tillhöra samma klass, det är ju bara en rumslig inkludering och den är ganska oväsentlig. Den är oväsentlig både för måluppfyllelse och för känslan av delaktighet.