Psykisk misshandel sätter spår för resten av livet. Sofie växte upp med en kritisk och nedlåtande mamma som bestraffade henne genom att låtsas att hon inte fanns.

När man pratar om utsatta barn går tankarna till familjer med missbruk, våld och insatser från socialtjänsten. Men bilden är mer sammansatt än så. Många barn växer upp med psykisk misshandel som utövas av föräldrar som själva har psykiska problem. Det sker ofta i slutna familjer och kan pågå under en hel uppväxt utan att någon utomstående förstår vad som sker.

Corren har träffat en kvinna i Östergötland, vi kan kalla henne Sofie. Så här berättar hon om sin uppväxt:

"Idag förstår jag att min familj var lite annorlunda. Det har påverkat mig på olika sätt. Det jag berättar här är min upplevelse, och jag har som vuxen fått en hel del svar på varför jag är den jag är.

När jag var liten råkade min pappa ut för en olycka. Olyckan medförde lång sjukhusvistelse och livet förändrades helt. För vår familj innebar det stora förändringar, jag utvecklade tidigt ett kontrollbehov och en rädsla för att min pappa skulle bli sjuk och försvinna igen.

Pappa var min förebild och är det än i dag, en kämpe som gjorde allt för att vi skulle ha det bra. Men det blev inte alltid så bra, även om avsikten var det.

Min mamma var väldigt speciell, hon gick alltid sin egen väg, men inte på grund av mental styrka utan på grund av svaghet och dålig självkänsla. Mamma hade svårt att umgås med andra, hon kunde inte klara av människor som hon uppfattade som starkare än hon själv, då förminskade hon dem för att själv framstå som stark.

Jag hade alltid rena och fina kläder, mat på bordet och vi åkte på semester så rent materiellt var det bra. Vi hade aldrig kontakt med socialtjänsten och jag har aldrig varit på extra möten i skolan.

Men under den välordnade ytan pågick något annat: Jag kan inte minnas att jag någonsin satt i min mammas knä, och jag blev aldrig omstoppad av henne på kvällen. Jag blev ofta syndabock hemma, och fick höra att jag inte dög till någonting.

I min familj var det helt OK att hacka på mig och säga taskiga saker till mig, och om mig, när jag hörde på. När jag var i tonåren var jag så präglad av att jag inte var som alla andra, jag var ju tjock och jag dög inte till någonting. Ett tag var jag ganska rebellisk, det var nog egentligen vanlig tonårstrots, men det framställdes som om att det var något fel på mig och att jag var jättejobbig.

Jag var inte så gammal när jag fick ta ett stort ansvar. Eftersom min pappa förblev handikappad fick jag snart lära mig att hjälpa till hemma. Jag gjorde mitt bästa, men det var sällan det dög. Hade jag dammsugit var det sällan bra nog utan min mamma suckade och gnällde eller gjorde om det. Om jag lagade mat var det inte säkert att hon åt, för det var oftast något fel även om jag ville vara snäll och överraska.

Jag har få minnen av att vi var en familj som hade det mysigt och trevligt tillsammans. Min mamma såg till att det nästan alltid fanns någon som var utanför gemenskapen, antingen var det min pappa eller vi barn. Det bästa var egentligen när det var vi barn som var utanför, för då var det en bättre atmosfär hemma. Jag kunde aldrig känna mig tillfreds med att jag var med i gemenskapen när min pappa var utanför och mådde väldigt dåligt, det påverkade mig mer än när jag själv var utestängd.

Jag ville nästan aldrig ta med kompisar hem för jag visste ju aldrig hur det var hemma. Jag ville ju inte att andra skulle märka att min pappa var ledsen eller att min mamma inte pratade med mig.

Ett av mina hemska minnen var när min mamma behandlade mig som luft i tre veckor när jag hade sagt att hennes enda uppgift i livet tydligen var att vara sur och gnällig. Jag blev väldigt osäker och mådde dåligt, och jag försökte hålla mig hemifrån så mycket som möjligt.

Hur kan man svika sitt eget barn på det sättet? Jag visste inte hur jag skulle vara för att bli sedd igen. Jag försökte anpassa mig och vara snäll och duktig. För mig hade det nog varit bättre att få stryk och att det sedan blev som vanligt igen, för det finns inget värre än att bli behandlad som om man inte existerar.

Kanske kan man sammanfatta min uppväxt så här: Jag kände mig aldrig viktig eller älskad.

När jag träffade min man tog det ganska lång tid innan jag vågade lita på att han verkligen ville vara tillsammans med mig. Hans familj tog emot mig med öppna armar. De visade att de gillade mig och att jag var välkommen i deras familj.

Det var en ganska jobbig period för mig. Jag var ju så präglad av att inte duga, och nu fanns det plötsligt flera människor som tyckte om mig för den jag var.

I dag kan jag se att jag anpassade mig och blev väldigt duktig. Jag försökte att inte ta så mycket plats, jag var tyst och höll mig lite på min kant för annars kunde de ju märka att allt var en lögn, att jag egentligen var värdelös. Men jag började ta skolan på allvar och fick bra betyg. När jag slutade skolan fick jag jobb, flyttade hemifrån och blev sambo.

Som förälder har jag alltid försökt finnas till hands för mina barn. Vi har alltid pratat mycket och jag har haft som regel att be mina barn om ursäkt om vi har bråkat, för jag gör också fel och säger saker i ilska som jag inte menar. Jag har haft som mål att vara en förälder som är tydlig och som barnen förstår. Jag vill att mina barn ska få lära sig att känna tillit till andra, och att de ska känna sig älskade och värdefulla.

Duktighetssyndromet har följt mig under många år och det finns en hel del rester än idag. Nu är jag omgiven av människor som respekterar och gillar mig för den jag är. Det gör att jag växer som människa och jag tycker faktiskt själv att jag duger idag. Jag vet inte hur det hade gått för mig om jag inte hade träffat någon som alltid älskat mig villkorslöst.

Jag berättar det här för att sätta fokus på hur psykiskt våld kan prägla människor för livet. Ofta när vi pratar om våld handlar det om fysiskt våld som utövas av män mot kvinnor. Men det psykiska våldet, som minst lika ofta utövas av kvinnor, lämnar också stora ärr i själen på människor.

I dag har flera vuxna från min barndom berättat för mig att de hörde och såg hur jag blev behandlad. De säger att de mådde dåligt av att se hur jag hade det. Tänk vilken skillnad det hade varit för mig om de hade lagt handen på min axel eller kramat mig, då när jag behövde det som mest! Tänk om de hade sagt till mig att de inte höll med min mamma, att de trodde på mig och att jag dög! Det hade varit fantastiskt att få det stödet. Men tyvärr valde de att vara tysta."

Berättat för: Johan Sievers