För många är hon den populära feelgoodförfattaren bakom "Kalla mig Amanda", "Han är min", "Selektiva Selma" (nyligen nominerad till Årets Feelgood) och "Fridlysta Fridolf" som alla utspelar sig i Motala. Att skriva är hennes passion, hon ger ut en bok om året och hon har jämförts med storheter som Fredrik Backman och Marian Keyes.
Men att leva på skrivandet är svårt, även om man med svenska mått mätt är framgångsrik i sin genre.
Josefine Sandblom har en sida som inte är lika känd. Hennes selektiva ätstörning som följt henne sedan hon var mycket liten.
– Mina föräldrar brukar berätta om hur jag sprutlackerade väggarna när de försökte få i mig den första pureade maten, ler hon. Sedan har det fortsatt.
– Många lider och problematiken behöver lyftas. Det är ett otroligt stort socialt handikapp. Det finns grader i helvetet av den här sjukdomen, en del kan äta ännu färre saker än vad jag kan, och det är frustrerande för så många som får höra "skärp dig!", "var som folk!", "tugga och svälj bara!"
ARFID, restriktiv ätstörning – utan rädsla för viktuppgång – är vanlig hos personer med autism, men finns även hos människor utan den diagnosen och kännetecknas av att man har extremt ensidiga matvanor.
För många, som Josefine, handlar det om att uteslutande äta enligt en beige skala. Pasta, chips, potatis, kex, bröd. Gemensamt är ett ihållande ointresse för mat. Den ska vara torr och ren, utan alla former av såser, ketchup eller annat blött.
Men också en obehagskänsla av matens sensoriska påverkan, såsom textur, konsistens och temperatur
– Jag äter enbart för att överleva och längtar aldrig efter mat. Drömmen vore att bara kunna ta ett piller, eller leva på chips, säger Josefine.
Det handlar inte om att inte vilja – utan om att inte kunna, förklarar hon.
– Jag får kväljningar och kräks av nästan allt utom pasta, pommes och kex. Såser, grönsaker, gratänger och röror går inte. Inte heller penicillin. Tack och lov har jag lyckats träna mig till att äta en del sorters kött. Märkligt nog är mina värden bra.
Det är Josefine som lagar all mat där hemma, för att ha koll.
– Jag vet numera hur jag lagar en köttfärssås som övriga i familjen gillar, men jag kan inte smaka av den. Min bästa tid är nu, när vi kan grilla och enkelt tillaga olika rätter på gallret, samtidigt. En plåt pommes skjuts in i ugnen och sen är alla nöjda.
Det är inte bara olika konsistenser som väcker illamående, utan även när många olika matdofter blir för påträngande. Som i jobbets lunchrum.
– Då får jag gå ut. Det värsta jag vet är lukten av makrill i tomatsås. Jag får ångest bara av själva burken.
Kan du inte skrapa bort det du inte gillar?
– Det vore som att hälla korv stroganoff över en gräddtårta och sedan försöka skrapa bort det man inte vill ha. Det är omöjligt, smakerna är ju infiltrerade med varandra.
– Nästan allt socialt umgänge, hela livet, kretsar kring att man ska äta. Tänk alla kurser, bröllop, restaurangbesök, spa med väninnorna. Det är ett tråkigt handikapp som har begränsat mig mycket.
Hur var det i skolan?
– Vidrigt. I mellanstadiet hade jag en vakt som skulle kolla att jag åt upp innan jag fick gå på rast. Till slut gav de upp. Jag åt aldrig av skolmaten. Många fick för sig att mina föräldrar daltade med mig, men diagnosen handlar inte om att vara kräsen!
Vad kan det bero på?
– Det finns många teorier . Som att man blivit tvingad att äta, har ett trauma bakom sig, för många smaklökar på tungan, för stora halsmandlar . . .
Skulle KBT funka?
– Kanske, men har jag levt så här länge med diagnosen kan jag lika gärna fortsätta. Att bli barn på nytt och sitta och traggla med små smakportioner, nej tack.
Om du måste äta ute?
– Då blir det en naturell burgare, bara bröd och kött, med pommes. Torrt, men det är så jag vill ha det. Vad andra tycker skiter jag uppriktigt sagt i.
I sin tredje bok, "Selektiva Selma", lät hon huvudpersonen få samma diagnos som hon själv. Det var ett sätt att släppa ut frustration över okunskapen och responsen var stor. Främst från skolpersonal.
Selma får, efter att ha känt sig marginaliserad ett helt liv, sin diagnos som pensionär och bestämmer sig för att hämnas världen. Hon inleder en finurlig, humorfylld karriär utanför lagens råmärken.
– Min kvinnor är satan i gatan inga handlingsförlamade mesproppar.
Nej, hur skulle de kunna vara det?
