De inleder arbetsdagen med att lyssna på den så kallade utsättningen på stationen i Motala. Via högtalartelefon får de reda på att Östgöta Enskilda Bank i Kisa har rånats tio minuter tidigare och att det har förekommit skottlossning. Kisa tillhör Linköpings polisområde och poliserna i Motala och Mjölby uppmanas bara att ha rånet i bakhuvudet när de ger sig ut på patrull i radiobilarna.
Olle Borén och Robert Karlström sätter sig i radiobil 5320. Det är Robert Karlström som kör. Klockan 15.15 ringer poliserna upp kommunikationscentralen i Motala och berättar att de åker söderut på riksväg 32 i riktning mot Boxholm. De säger att de ska spana efter rånarna.
På vägen mellan Boxholm och Malexander bestämmer sig poliserna för att stoppa motorcyklisten Magnus Fransson.
– Jag passerade Malexander och efter fem minuter mötte jag en polisbil. Den vände och körde i fatt mig. Jag satt kvar på hojen och väntade.
Magnus Fransson har nyss varit med om en omskakande upplevelse. Han var på väg hem från jobbet i Vimmerby när han på riksväg 34 söder om Kisa kom obehagligt nära de tre rånarna.
– Precis utanför Kisa, vid en sjö, såg jag en polisbil med blåljus. Polisbilen stod stilla.
Magnus Fransson trodde att han var på väg att åka in i en trafikkontroll. Han ändrade snart uppfattning när han såg de tre rånarna på vägen.
– Det stod en kille mitt i vägen som jag fick sakta ner för. Och när han vände sig om såg jag att han var maskerad och hade en pistol i handen.
Magnus Fransson fortsätter sakta framåt.
– När jag hade rullat förbi killen så smällde det till i vasskanten. Jag hörde en stor smäll och kände tryckvågen.
Magnus Fransson trodde först att han var beskjuten. Det är först senare han får klart för sig att rånarna har kastat handgranater. Han försökte komma bort från platsen och stannade ett 30-tal meter bakom polisbilen och började stoppa bilar.
– Jag var skärrad efter det här.
Magnus Fransson fortsatte en stund senare med motorcykeln till Kisa där han insåg att han behövde lugna ner sig. Han åt en glass och hann prata med en annan motorcyklist innan han bestämde sig för att åka hem till Mjölby.
Han väljer vägen över Malexander.
Olle Borén och Robert Karlström tutar och markerar på det sättet att Magnus Fransson ska stanna. Klockan är nu omkring 16.00. Poliserna ber att få titta på körkortet. Olle Borén skriver upp motorcykelns registreringsnummer medan Robert Karlström söker igenom Magnus Franssons ryggsäck.
– Borde inte ni jaga rånare?
– Det är ju det vi gör.
Innan poliserna väljer att åka vidare hinner Magnus Fransson berätta att rånarna har skjutit mot en polisbil. Han är den sista person som träffar Olle Borén och Robert Karlström i livet.
Efter skottlossningen på riksväg 34 åker de tre rånarna söderut i den gröna Saaben. Bakom ratten sitter Andreas Axelsson. Det är han som har planerat flykten in i minsta detalj. Trion åker sju kilometer innan Saaben svänger in på en liten väg som leder till Klinttorp. Där står en vit hyrbil av märket Toyota undangömd. Rånarna lastar över rånbytet till bagageutrymmet. De flesta vapnen tar de med sig in i kupén.
Sedan styr Andreas Axelsson mot Malexander. Han kör i laglig hastighet för att inte dra till sig någon uppmärksamhet.
Tony Olsson, som är 188 centimeter lång, lägger sig i baksätet. Han har ett israeliskt automatvapen av märket UZI nära till hands. Jackie Arklöv, 175 centimeter lång, försöker att kura ihop sig i det främre passagerarsätet med ryggen mot instrumentbrädan. Han är beväpnad med en pistol av märket CZ.
Olle Borén och Robert Karlström kör igenom Malexander och passerar Lillsjön. Robert Karlström stannar polisbilen vid Sommarhagen. Fronten på polisbilen står riktad ut mot vägen så att de kan observera bilar som passerar.
Vid tre tillfällen försöker en operatör vid kommunikationscentralen i Linköping anropa radiobil 5320 på kanal 28. Ingen kontakt.
En operatör på kommunikationscentralen i Motala väljer att ringa upp patrullen på mobiltelefon för att berätta att Linköping söker kontakt. Han får till svar att poliserna har försökt att ringa kommunikationscentralen i Linköping men att de hamnat i telefonkö. Malexander ligger i radioskugga.
Mitt under telefonsamtalet begär plötsligt en av poliserna i radiobil 5320 svar på en så kallad QP-fråga. Olle Borén vill veta vem som äger personbilen med registreringsnummer BTZ 786. Operatören loggar in på datorn genom att trycka in tangenterna ”action plus noll”. Det tar tio sekunder innan datorn är redo. Det tar ytterligare tio sekunder innan datorn kan ge besked om att BTZ 786 är en vit Toyota som hyrts på en bensinstation i Stockholm.
Operatören hinner inte lämna beskedet. Istället hör han en av poliserna säga:
– Titta vad han gör, han kör så vingligt.
Olle Borén och Robert Karlström börjar följa efter den vita Toyotan för att göra en kontroll. De ser att det sitter en ensam förare i bilen. Klockan är nu 16.08.
Andreas Axelsson, den minst erfarna av de tre i bilen, drabbas av panik och skriker:
”Fan, snuten kommer efter oss.”
”Stanna!”
Tony Olsson reser sig upp i baksätet och öppnar genast eld med sitt automatvapen. Han tömmer magasinet genom bakrutan. Kulorna genomborrar polisbilens vindruta.
I Motala sitter larmoperatören och hör skottlossningen. Han hör också polismännens skrik utan att kunna urskilja några ord.
– Det kändes som väldigt nära.
Sedan bryts förbindelsen.
Operatören lyfter genast luren och larmar SOS om att två poliser har blivit skjutna. Han blir kopplad till polisens kommunikationscentral i Linköping och säger:
”Radiobil 5320 är påskjuten vid Malexander. Jag har hört automateld.”
Den chockade operatören hinner tänka att ”allt gått åt helvete”.
Otroligt nog har varken Olle Borén eller Robert Karlström träffats av automatelden. De inser att de måste ta sig ut ur polisbilen så fort som möjligt för att kunna sätta sig i säkerhet eller besvara elden.
Samtidigt tar sig Jackie Arklöv ut ur bilen. Han reagerar som om han plötsligt är förflyttad till kriget i Bosnien där han stred i en kroatisk milisstyrka. När han är framme vid Toyotans bakre del skjuter han diagonalt med sin CZ-pistol mot Robert Karlström. Kulan genomborrar gummilisten i polisbilens framdörr innan den träffar Robert Karlström i skuldran. Kulan stannar i polismannens skyddsväst.
Jackie Arklöv springer efter Olle Borén och öppnar på nytt eld med CZ-pistolen. Han vet inte om han träffar. Senare ska det konstateras att Olle Borén har en skottskada i knäet. Han har också fått sitt klockarmband avskjutet.
När Jackie Arklöv är framme vid polisbilens bagagelucka får han eldavbrott på pistolen.
150 meter bort, på andra sidan Lillsjön, är makarna Birgitta och Per Jacobsson upptagna med kökssysslor i sin sommarstuga. Birgitta hör ett dovt sirenljud och tror att det ringer på dörren. Sedan hör paret däckskrik.
– Gud vilket liv det var. De verkligen skrek åt varandra.
Per Jacobsson går ut på baksidan av stugan som ligger på en kulle med utsikt över Lillsjön. Skriken kommer från andra sidan sjön.
– Då började de skjuta direkt och när Birgitta kom ut så var det rena rama eldstriden. Vi slängde oss bakom kullen.
Den skottskadade Robert Karlström har dragit sin pistol när Andreas Axelsson kliver ut från förarplatsen, beväpnad med en Star-pistol. De skjuter i samma ögonblick mot varandra.
Robert Karlström träffas i bakhuvudet.
Andreas Axelsson träffas i magtrakten och skriker att han är sårad. Han går mot dikeskanten där han släpper sin pistol. Det är det enda vapnet som senare hittas på mordplatsen.
Jackie Arklöv hjälper sin sårade kamrat in i Toyotans baksäte. Sedan vänder han sig om, plockar upp Robert Karlströms pistol från vägbanan och går fram till Olle Borén som ligger på magen i diket. Jackie Arklöv skjuter honom i bakhuvudet.
Jackie Arklöv tar upp Olle Boréns pistol och går fram till Robert Karlström, som ligger medvetslös bakom polisbilen. Han skjuter Robert Karlström i pannan från en decimeters håll.
150 meter bort ligger Birgitta och Per Jacobsson kvar bakom kullen. Birgitta, som varit frisör, lägger märke till hur en man springer, lätt hopkurad mot den vita bilens passagerarplats. Hon ser att mannen har mörkt hår.
– Det sista vi hörde var två ensamma skott. Sedan blev det tyst igen, säger Birgitta.
Per Jacobsson, som har arbetet som brandman, hoppar in bilen och tar sig till platsen mitt emot sjön.
– Det fanns inget att göra. Det minnet bär jag med mig hela livet.
I Kisa befinner sig två närpoliser från Linköping, Peter Viveland och Kenth Almroth. De har fått i uppgift att prata med den chockade närpolischefen Kenneth Eklund.
– Men jag ställde inga frågor. Jag fixade en kopp kaffe. Det var inte läge att ställa några frågor, säger Kenth Almroth.
När beskedet om skottlossningen i Malexander kommer beordras Kenth Almroth och Peter Viveland att ta sig till platsen. Peter Viveland inser att läget är allvarligt. Han fruktar det värsta.
Kenth Almroth har ännu inte dragit samma slutsats.
– För mig blev det inte extraordinärt förrän vi närmade oss och såg att det stod folk utefter vägen. Precis innan vi kom fram ropade en helikopter att den första polispatrullen närmade sig. Då tänkte jag…vad fan, det här är ingenting vanligt.
Peter Viveland och Kenth Almroth rundar en bergklack och sedan ser de den sönderskjutna polisbilen några meter framför sig.
– Vi blev stående framför motorhuven på vår bil och bara tog in vad vi såg. Att de var döda kände jag på mig direkt, säger Kenth Almroth.
– Det var alldeles overkligt, säger Peter Viveland.
De bägge närpoliserna från Linköping inser att de måste agera för att inte bli handlingsförlamade.
– Vi tittade på varandra och sedan bestämde vi vem som skulle ta vilken sida av vägen och börja stoppa trafiken, säger Kenth Almroth, som snart lyfter telefonen för att ringa det vakthavande befälet i Linköping.
– "Jag ska bara berätta hur det ser ut här nere", sa jag innan jag berättade att kollegorna var döda. Han sa emot mig. "Nej, säg inte så”.
Ambulanspersonalen konstaterar snabbt att de inte kan rädda livet på Olle Borén och Robert Karlström. Peter Viveland säger att det är okej att täcka kropparna med gula filtar – något han senare ska få kritik för eftersom det skulle kunna förstöra bevis.
– Ren etik är vad det är. Man ska inte behöva ligga och titta rakt ut i himlen. Det är inte människovärdigt, säger Kenth Almroth.
Vid 15-tiden hade Robert Karlströms mor, Astrid Gladh, slutat sitt arbete som kostchef i Vimmerby. När hon åker till Kisa för att handla ser hon att samhället är fullt av poliser. Hon fylls av onda aningar och frågar vad som hänt. Hon blir uppmanad att inte åka till Malexander. Astrid Gladh åker ändå.
Hon känner sig kall och pulsen ökar för varje kilometer. När hon kommer fram till Lillsjön blir hon stoppad av polisen.
– Jag såg kroppar under gula filtar, säger Astrid Gladh.
– Hon kom springande mot oss så jag fick fånga upp henne. Vi ville inte att hon skulle komma fram, säger Peter Viveland.
Astrid Gladh får beskedet att hennes son är död.
– Jag satte mig på vägräcket tillsammans med en polis. Där satt jag länge. Sedan ville jag se Robert.
Polisen vägrar och tio år senare är Astrid Gladh tacksam över att hon inte fick se sonen i det tillståndet.
– Jag såg bilder, färgbilder på Robert under rättegången. Han var skjuten i pannan, det rann blod ur ögonen och munnen.
Peter Viveland bestämmer sig för att skjutsa hem Astrid Gladh. För att slippa passera mordplatsen tar han en omväg på 20 minuter. När de kommer fram till hemmet tar de fram ett fotografi på Robert Karlström och tänder ett ljus.
Efter någon timme är Peter Viveland tillbaka på mordplatsen. Hans arbetsdag har bara börjat.
Så småningom kommer nyfikna ortsbor till platsen. Reportrar och pressfotografer är snabbt på plats. Polisens tekniker dokumenterar mordplatsen i minsta detalj. Eftersom poliserna är döda tar inte ambulanserna med sig kropparna. De ska hämtas av bårbilar.
Kenth Almroth har stannat i flera timmar på platsen och när bårbilarna är på väg att åka känner han att han vill göra en värdig gest.
– När bårbilarna backade ut var det ganska laddat. Två svarta bilar som backar ut. Det var definitivt på något sätt. Jag ställde mig med korslagda armar och hade båtmössan på bröstet. Jag sänkte huvudet lite grann och lät bilarna backa förbi.
Kenth Almroth vill att det i den stunden ska vara tyst. Men tystnaden bryts.
– Då skrek en kvällstidningsjournalist till mig: "Kan du inte göra honnör!" Jag höll på att bli tokig. Jag tyckte det var så respektlöst.
Kenth Almroth och Peter Viveland meddelar stationen i Linköping att det är tomt på mordplatsen. Men deras insats är inte över. De blir beordrade att upprätta en observationsplats vid Gökshult.
– Det var en röra utan dess like och om vi började ringa skulle det bli ännu värre. Men på ett sätt var det bra att vi fick vara i fred och kunde prata med varandra, säger Kenth Almroth som tillsammans med Peter Viveland blir kvar i Gökshult till klockan 6 nästa morgon.
FREDRIK QUIST