Anders Nilsson är inte ensam – bakom polisanmälan står Roxens Fiskevårdsförening. De menar att skarven dels förstör öarna och vattnet däromkring med sin spillning, dels sätter hela sjöns ekosystem i fara genom utfiskning.

– Det som händer i Roxen är förskräckligt. Om något liknande hände uppe på land skulle det bli ett ramaskri. Men det händer under ytan och då ser man det inte. Eller bryr sig inte, säger Anders Nilsson.

Nilsson känner sig motarbetad av både kommunen och länsstyrelsen. Det är länsstyrelsen som beslutar om skyddsjakt på skarv och det är därför polisanmälan riktas mot den. I år får fiskevårdsföreningen skjuta upp till 300 skarvar.

Artikelbild

| Polisanmälan. Yrkesfiskaren Anders Nilsson är så trött på skarvarna i Roxen att han nu polisanmäler länsstyrelsen för miljöbrott.

– Men det finns 6 000–7 000 skarvar i sjön. Det handlar inte om att jag vill utrota skarven, men länsstyrelsen borde ta ansvar för att stammen i Roxen kommer ner till någonstans runt 100 häckande par. Det tror jag är vad sjön klarar av.

Helst skulle Anders Nilsson slippa ägna sig åt att skjuta skarv – eller pricka ägg, som han fått tillstånd att göra vissa år.

– Jag har väl bättre saker för mig än att åka runt och skjuta! Jag är fiskare. Det bästa vore om länsstyrelsen kunde lägga ut det på någon jaktförening.

Flera gånger har Anders Nilsson blivit beskylld för jaktbrott och han hamnar ideligen i konflikt med fågelskådare som värnar om skarven.

Artikelbild

| Skarv. Fredad av ett EU-direktiv. Illa omtyckt av många.

– De har hotat mig. De springer på kajen och ropar saker. Men jag tycker ju också om fåglar! Jag har ett genuint naturintresse. Det är bara det att jag vill ha balans, både i vattnet och på land.

En skarv äter mellan 400 och 600 gram per dag sommartid. Det betyder att Roxenskarven tar upp i runda slängar 3 ton fisk varje dag.

Artikelbild

– Fisken i Roxen har sjunkit med 70 procent på grund av skarven. Det är som om jag skulle sätta igång och tråla i sjön. I fiskevårdsföreningen kämpar vi med att plantera ut fisk – gös, gädda, ål. Men vad hjälper det när skarven äter upp återväxten. Det här kommer att förstöra sjön helt och hållet, säger Anders Nilsson.

Enligt Nilsson är sju öar i Roxen helt vita och döda av skarvspillningen. På fyra av dem häckar skarvarna i år – Tahiti, Husholmen, Snedholmen och Lilla Harön.

– Länsstyrelsen kan ju åka ut och se hur det ser ut på de här öarna och runt om dem. Det kommer ut massor av kväve och fosfor och det är som en ryamatta av alger på botten runt öarna. Det är ju ett miljöbrott som heter duga.

Anders Nilssons far började fiska i Roxen redan före andra världskriget. När Anders kom in i yrket 1985 var det som en av sju licensierade Roxenfiskare. Nu är Anders ensam.

– Den första skarven kom till sjön 1989. Runt 1992–93 började vi förstå att det här skulle bli ett problem. Sedan dess har det bara blivit värre, säger Anders.

Per-Erik Larson är länsfiskekonsulent i Östergötland. Han är också övertygad om att skarven ligger bakom den minskade tillgången på fisk i Roxen.

– Det är jättesvårt att leda i bevis att det beror på skarven. Men min personliga uppfattning är klar – skarven påverkar fiskebeståndet.

Skarven har spridit sig från kusten, in i landet.

– Det börjar bli ett problem även i andra sjöar än Roxen. Skarven finns i Glan, Sommen, Stångåsystemet, Vättern och flera andra sjöar, berättar Larson.

Förr var det allmän jakt på skarv. Men när Sverige gick med i EU 1995 stoppades den. Skarven är nämligen fredad enligt ett EU-direktiv.

– Vi har för länge sedan begärt att skarven ska flyttas från den listan så att vi kan ha allmän jakt. Som det nu är kan vi bara tillåta en mindre skyddsjakt, säger Mia Kjällander som är vilthandläggare på länsstyrelsen i Östergötland.

Anders Nilsson tycker att dagens tillåtna gräns på 300 skjutna skarvar om året borde höjas till åtminstone 1 000 för att minska skarvstammen i Roxen.

– Men skyddsjakt handlar inte om att få ner populationen, då handlar det om allmän jakt. Det är en avvägning och jag tycker nog att vi med 300 har sträckt oss ganska långt, säger Mia Kjällander.

Kjällander förstår Anders Nilssons oro för fisken. Miljöförstöringen på öarna tror hon inte är lika allvarlig på lite längre sikt.

– Åker man ut till kusten och tittar på de öar som såg förskräckliga ut för 15 år sedan så är de jättefina och gröna nu.