"Jag brukar inte ha framme mina egna bilder. De brukar hamna i en hurts. Jag vill i stället omge mig av andras konst" berättar Matilda.
– Blyerts eller grafit på papper. Det är mitt huvudsakliga uttryck, säger Matilda Henriksson. Jag gillar skuggor, mönster och spännande linjer.
På hennes köksbord ligger det två teckningar framme.
– De höll jag på med igår kväll. Det ena är en skiss. Den andra en ny bild. Jag har fortfarande inte bestämt hur det ska bli. Ibland kan det börja just så här, med en bild, en känsla och tanke. Men vilket uttryck det ska få i slutändan– det är frågan.
Matilda är uppväxt i en kreativ familj och har gillat att teckna. Konsten är dock ingenting hon försörjer sig på. Jobbet på biblioteket i Kisa, tar mycket av hennes tid.
Har du någon gång tänkt tanken att satsa fullt ut på konsten?
– Konstvärlden är tuff. Jag har fått inblick i den, på olika sätt, och jag känner mig väldigt osäker på att ha konsten som heltidsjobb. Det skulle innebära att mitt engagemang inte var helhjärtat. Jag är rädd att inte kunna göra det jag själv vill, utan det som andra vill se.
Matilda Henriksson bor i Rimforsa. Hon jobbar på Kinda kommunbibliotek, men ägnar mycket av sin fritid till att teckna och skapa.
Bilden växer sakta men säkert fram. "Det är inte alltid jag vet på förhand vad det ska bli" säger Matilda Henriksson.
Vad är det roligaste med att teckna?
– När man lyckas berätta någonting. Jag tycker om när det når fram till andra. Att folk känner igen sig, eller bara tycker om det.
Mycket av Matildas konst hamnar på hennes instagramkonto. Det har hjälpt henne att våga vara mer offentlig. Även om det kan kännas olustigt. Hon sänder ofta live medan hon tecknar. Vem som helst kan följa henne.
Är det nervöst?
– Ja, alltid. Att någon ser på medan man tecknar är speciellt. Då visar jag alla fel jag gör. Men det är viktigt att visa att det är okej att göra fel, kanske till och med viktigt. Det ska inte se rätt ut alla gånger.
Två av Matildas teckningar som väntar på att bli klara.
Vad får du för respons?
– Det är lite olika. Allra roligast är att få veta hur någon tänker och känner kring ens bild. Oavsett vilka känslor som väcks. Det beror såklart också på var man som konstnär befinner sig. Ibland måste kanske något bearbetas. Livet sipprar ut i konsten och kan drabba andra.
– Vid en utställning var det en besökare som blev så illa berörd av mina tavlor att hen var tvungen att lämna lokalen. Det var ju inte så att jag hade jättehemska bilder; det väckte bara någonting hos den där personen som gjorde att det blev jobbigt.
Hur kändes det?
– Spännande! Jag hade en ganska rebellisk stil på min konst då, var i övre tonåren och lite angelägen om att vara en svår och känslig själ. Det märktes nog i min konst och det var väl det som personen reagerade på.
Matilda Henrikssons hurts rymmer inte bara teckningar. Här finns också massor av konstnärsmaterial.
Det är inte bara teckning som Matilda Henriksson ägnar sig åt. Även skulptur och akvarell intresserar henne. Här har hon modellerat ett medusaliknande kvinnohuvud som vilar i en ask.
Hur har din stil förändrats?
– Min stil har nog blivit lite mjukare och vänligare. Numer använder jag inte konsten som ett sätt av få ur mig jobbiga saker; i stället tecknar jag för att just själva tecknandet får mig att må bra. Jag undersöker olika teman mer nu.
För tillfället håller Matilda på med folksagor som hon tycker är ett fascinerande ämne. Folktron och folksagorna avspeglas i hennes konst på olika sätt.
– Kanske är det ett väsen, ett tema eller en stämning som jag vill undersöka och porträttera. Det är lite som att leta. Jag brukar se det som det, att leta likt en arkeolog. Det är som om bilden redan finns där, man behöver bara gräva fram den med pennan.
Att skapa är viktigt för Matilda. Konsten är en stor del av mig, betonar hon. Dessa gjorde jag till jul, men de har fått hänga kvar. De passar året runt.
Ett av Matildas senaste projekt är denna installation, ett work in progress som ska få härbärgera en liten figur.
Om du inte fick måla mer?
– Jag vet inte vad jag skulle göra. Om jag inte skulle ha några händer skulle jag måla med munnen i stället. Eller fötterna. Jag skulle kämpa till sista stund och fortsätta - trots allt. Konsten är en stor del av mig. Om någon stängde in mig i ett rum så skulle jag börja skrapa fram bilder på väggarna.
