Tågluffning hade en storhetstid i Sverige under första halvan av 1980-talet, då uppemot hundratusen InterRailkort årligen såldes i Sverige. Massor av ungdomar gav sig ut i Europa för att njuta av det spontana och oplanerade resande som tågluffarkortet erbjöd.

Men 1991 tog det plötsligt slut. Den svenska kronans värde hade sjunkit och det blev allt dyrare att äta och bo i Europa. Flyget hade blivit billigare och erbjöd mer exotiska resmål. Men framför allt var det kriget i det forna Jugoslavien som minskade reslusten.

InterRailkortet levde länge en tynande tillvaro, men 2007 reformerades hela systemet och det blev möjligt att köpa olika sorters kort beroende på hur flitigt man ville resa. I dag kan man välja mellan flera olika sorters kort (se faktaruta) och tågluffandet står öppet för människor i alla åldrar, det finns kort för barn, ungdomar, vuxna och seniorer.

Artikelbild

Och sedan ett par år tillbaka ser SJ och andra tågbolag en trend: Allt fler tågluffare är mogna människor. 2013 såldes 37 procent av InterRailbiljetterna till vuxna, över 26 år.

Några som upptäckt tågluffandets tjusning är Peter och Maritha Lindgren i Linköping. De tycker om att resa i Europa, och nu när barnen är utflugna är de fria att resa som de vill.

– Vi har luffat två år i rad nu. Det är ett väldigt trevligt sätt att resa på. Man träffar folk på tågen och pratar lite, annars spelar vi spel eller läser, berättar Maritha.

– Med tåg kommer man alltid rakt in i städernas centrala och mest spännande delar, det är en stor fördel, fortsätter Peter.

Artikelbild

Det finns fortfarande många ungdomar som tågluffar på det klassiska sättet med ryggsäck. De sätter ofta en ära i att resa spontant och oplanerat. Men om man är lite äldre vill man ofta inte ha det så. Det fina med tågluffandet är att man själv kan välja hur spontan man vill vara.

– Det första året bokade vi allting hemifrån, sittplatser, sovvagnar och hotell. SJ var mycket tillmötesgående och hjälpte oss med det mesta, säger Maritha.

Den resan gick via München och Genève ner till franska sydkusten. På vägen stannade de och gjorde bland annat en cykelutflykt till franska vingårdar.

– Det är den där typen av avstickare som man minns efteråt. Bara att ta lokalbussen ner till stranden kan vara ett litet äventyr i sig, säger Maritha.

I somras tågluffade de på ett friare sätt. Med hjälp av mobilen bokade de sittplatser och hotell under resans gång.

– Det fungerade alldeles utmärkt. Men om man åker mitt i turistsäsongen juli-augusti så måste man vara beredd på att det ibland kan vara svårt att hitta hotellrum, säger Peter.

Då blev det Frankrike igen, det är ett land som ständigt lockar dem. Men den här gången besökte de framför allt Normandie och Bretagne.

– Och så Paris förstås. Paris är ett måste, säger Maritha.

Maritha och Peter har inte träffat några andra vuxna tågluffare på sina resor. Det kan bero på att de flesta luffar med vanliga rullväskor, och därmed ser ut som vilka tågresenärer som helst.

Hur mycket packning har ni med er?

– Vi har varsin medelstor rullväska. Egentligen har vi ofta lite för mycket saker med oss, man behöver inte så mycket, svarar Maritha.

Är det dyrt att tågluffa?

– Det bestämmer man själv, det beror på hur man vill bo. För oss som bort på hotell och äter all mat ute blir det ganska dyrt. Vår första resa varade i tre veckor och kostade runt 50 000. Sommarens resa kostade omkring 25 000 och den varade i två veckor.

Har ni någonsin upplevt att det skulle vara ett otryggt sätt att resa?

– Nej, aldrig. Däremot händer det att man hamnar på ställen man inte tycker om. På en av resorna stannade vi i den franska staden Rennes, och den var inte så kul, svarar Peter.

Blir det mer tågluffning?

– Absolut. Vi skulle vila åka till Kroatien och resa runt bland öarna, säger Maritha.