Jaan Kaplinski: Ögat/Hektor
Natur och Kultur
VAD SKA vi ta oss till med oändligheten, med begrepp som mening och meningslöshet? Med vår egen obetydlighet, med början och slut?
Jaan Kaplinskis två kortromaner ställer frågor. Det blir efter hand en lång undran utan klart svar. Precis som livet. I "Ögat" tycker sig berättarjagets studiekamrat vara bevakad av ett stort öga. Ett slags gudom för vilken människorna är ett av många experiment. Denna insikt leder kamraten till teologistudier och som en följd ett märkligt sammanträffande på en konferens. Ett möte med en gammal kines och i samtal som denne arrangerar med olika gudar och skapare. Allt i bästa science fiction-stil.
Kaplinski ställer läsaren inför gott och ont, ursprung och mål? "Föder inte en värld, där man straffar ont med ont, bara mer ont i stället för att minska det?", frågar till exempel den gamle kinesen, och blir tidlöst aktuell. Det visar hur outplånliga de stora frågorna är och hur männi-skan, som Kaplinski i den här boken, ständigt hittar nya former för att ställa dem. Vem skapade oss och varför? Finns det något större, allvisare bakom det vi benämner Gud?
Kanske är skapelsen något självuppfyllande med sin trosgrund. Därför är det möjligen enklare för den troende; världen är tillrättalagd, men samtidigt mindre spännande. Är oändligheten möjligen människan själv, ett ställe där makrokosmos och mikrokosmos möts, stort och litet?
Författaren tar tron för vad den är. Och man kan ana slutsatsen att en gud, precis som tomten, Buddha, huldran och djävulen eller vad det nu är, bara finns så länge vi tror. Det hindrar inte att det är svårt, svårt och inspirerande. Kaplinski skriver med ett roat leende och med klar avsikt.
Det är vår existens han väger.
Bokens senare del, kortromanen "Hektor", spinner vidare på samma existentiella sökande. Det handlar om en hund som kan skriva och tala. En hund som befinner sig i ett tillbommat hus och själv en gång är skapad av sin husse. En vetenskapsman, en genetiker, som dött och nu befinner sig tillsammans med ett par andra framexperimenterade varelser i en frysbox. Hunden Hektor håller huset vid liv och ger sken av att allt är som det alltid varit.
När han kommunicerar med omvärlden via röstomvandlare och e-post väcker det frågan om det bara är tillfälligheter som skänkt människan det vi kallar intelligens. Handlingen visar också på hur lätt det kunnat bli annorlunda. Människan är ute på skör is när hon i en självpåtagen skaparroll känner de genetiska byggstenarna och lägger nya pussel. Den kvarlämnade Hektor försöker rädda sin husses verk; med dennes bikt och slutsatser som finns renskrivna för eftervärlden.
Här känner jag igen den ekologiska besinning som Kaplinskis i många tidigare texter pläderat för. Varför skapade Livets herre en värld med alla hemskheter, varför kan han inte kalla tillbaka människan till förnuftet, till hennes plats i naturen?
Utan galenskaper faller också teologernas världsbild, menar Kaplinski. Och låter läsaren förstå att detta kanske vore en slags befrielse.
Den natur där människan ingår är hur som helst större än vår tanke. Och människan själv, enligt författaren "är halvt djur, ett djur som inte blivit färdigt". Bara i drömmen rör vi något större, möjligen något bättre. Kalla det nödutgång. Den intelligenta hunden smiter med sin skatt av insikter i en underjordisk gång. Romanen om honom och hans husse får en till lika delar våldsam som trösterik upplösning.