I helgens Paus, Östgöta Correspondentens helgbilaga, handlar det om pappor.

På söndag är det Fars dag. En dag som för hundratusentals pappor innebär frukost på sängen, slipsar och ömt hjärtbeströdda teckningar. För andra är den en dolk i hjärtat. Det handlar om pappor som vill – men inte får – vara pappor. För mammorna.

De allra flesta par som separerar har gemensam vårdnad. Men många har det bara på pappret. Verkligheten ser annorlunda ut. I veckans Paus har vi pratat med flera pappor som samtliga anser att etablissemanget konsekvent gynnar mammorna, samt intervjuer med bland annat Pappaombudsmannen Arné Wiren och Jan Angner, ordförande i Pappa-barn-föreningen i Östergötland.

Läs tidningreportage som kommer med Corren lördagen den 7 november. Vad tycker du? Diskutera gärna på vårt forum!

-

Det är många saker som behöver förändras. I jämställdhetens namn kan man inte ha en lagstiftning som är anpassad för hur det såg ut tidigare när kvinnan var hemma med barnen och skulle få sin försörjning och sitt uppehälle skyddat efter en skilsmässa, underförstått även att pappan inte var lämplig att ta hand om barnen.

Det ser helt annorlunda ut idag men lagstiftningen släpar efter. Ett exempel på detta är barnbidraget som går till mamman, pappan är inte betrodd. Man kan ansöka om att dela men det räcker med att mamman säger "Nej, jag vill inte", då blir det ingen delning. Barnbidraget blir ett maktmedel i konflikten eller ett sätt att mygla till sig extra flerbarnstillägg om kvinnan gifter sig med en ny man som också har barn (kryphål i regelverket).

Kvinnan har idag all makt i praktiken. Makt över valet att gå vidare med en graviditet eller döda fostret - mannen har inget att säga till om i den frågan men är sedan försörjningskyldig. Kvinna har makt över pengarna och även mycket stora möjligheter att få sin vilja igenom vid en tvist som i artikeln där mamman flyttat iväg med barnen och sen tilldöms vårdnaden, så ska det inte få gå till.

Det är ju helt sjukt att barns rättigheter till båda sina föräldrar behandlas så
här illa som det framgår av Paus från den 7/11.. Stäng dagens kvinnodominerade
socialtjänst och skapa samhällsinstitutioner som verkligen stödjer barnen.. inte bara deras mammor.. Frånskilda pappor behandlas som forna tiders "häxor", de förutsätts av mammorna och av socialtjänsten att vara "orsaken till allt ont". Vakna upp vi lever i Sverige 2009..!

Modigt,Corren!!
Jag känner igen det som Håkan beskriver ang. socialen, bup och psykjouren.
Anledningen till att man vänder sig till dessa instanser är att få hjälp i en konfliktsituation. Men vad händer? Dessa inkompetenta kärringar som BARA ser till mammans bekymmer och inte bryr sig det minsta om barnet eller pappan.Det enda rådet man får är att man ska komma överens med mamman. Men för h-e , orsaken till besöket är ju att vi inte är överens!! I sådana krissituationer måste samhället kunna råda och hjälpa. Tyvärr fungerar detta inte över huvud taget.

Dagens Ros till Corren och till de som medverkade i helgens PAUS som handlar om de pappor som mot sin vilja skiljs från sina barn.
Det är verkligen dags att samhället slutar blunda för dessa orättvisor och framförallt hur det drabbar barnen.
Jag kan inte förstå hur samhället och då socialtjänsten kan förvänta sig att två personer i så djup kris, som en separation oftast innebär, ska kunna komma överens. I detta behöver föräldrarna mycket hjälp för att inse att deras konflikt inte ska föras över till eller drabba barnen.
Inte heller advokaterna och tingsrätten inom rättsväsendet tillför något positivt i dessa konflikter, när konlikter går så långt.
Vårt civiliserade samhälle borde kunna prestera och erbjuda bättre hjälp till bråkande föräldrar och därigenom också lindra barnens lidande.
Det finns flera goda förslag till hur samhället kan förbättra för barnen och föräldrarna, men tyvärr sätter samhället i from av politiker stopp för detta genom att försämra lagstiftningen. Det finns mycket att tycka till om när det gäller familjelagstiftningen.

/Christer

Som man bäddar får man ligga !

Hur menar du BoBo? Kan du utveckla lite? Det går att tolka lite på olika sätt...

Att männen i en separationssituation är alltigenom onda är en myt. Det är lite som ett påhitt. För att få bort mannen från barnen. Och de som lider mest är faktiskt barnen. Visst, kanske inte pappan står för en bra mansbild men han är pappa eller far. Oavsett - inom lagens gränser - vad han gjort.

De som får ihop en separation utan gnissel och knaster är att gratulera. Det finns otaliga exempel jag mött som inte får det. Efter en tid löser det sig. Ibland finns dock dynga kvar. Länge. Dock, i dessa fall träffar barnen papporna.

Att stänga ute den ena föräldern är fel. Väldigt fel. Inte om det finns våld inblandat så klart. Det psykiska våldet kan dock vara värre. Ibland. Och mer svårbemästrat för alla människor.

Bra gjort Corren att ta upp i ljuset en djup orättvisa som går tvärs den gängse frontlinjen med kvinnan som offer och männen som förövare som testuggande feminister brukar definiera det. När ska våra lagstiftare rensa upp i träsket?

Sitter vid frukostbordet och läser Pausbilagan om pappor som vill vara pappa och vill tacka för att du tar upp ämnet på ett bra sätt.
Jag har egna erfarenheter och känner direkt igen mig i det mesta som tas upp i bilagan.
Som pappa har jag också upplevt den totala maktlösheten när mina barns mamma tog till alla tänkbara tjuvknep för att få ha barnen själv. Jag har hela tiden försökt vara juste med barnens bästa för ögonen och målet att de ska få vara med båda sina föräldrar har varit självklart för mig. När man skiljt sig det finns den en orsak till att man inte längre vill leva tillsammans men hur gärna man än vill be den andre att fara och flyga har man ju ett gemensamt ansvar för barnen som måste vara överordnat föräldrakonflikten. Så frustrationen blev stor när jag försökte komma överens med mamman om saker som rörde barnen och hon hela tiden använde diskussionen till att "tvåla till" mig. Det kunde handla om allt från tider barnen fick vara ute till hur mycket ansvar de skulle ha för egna pengar. Mitt hopp om hjälp tändes när vi fick tid hos socialen för samtal. Jag tänkte att nu får vi hjälp i att göra överenskommelser som rör barnen. Men till min enorma besvikelse var de inte det minsta intresserade av att vi skulle komma fram till bra lösningar för barnen. När jag konfronterade den ena av socialsekreterarna som varit med vid samtalet med detta fick jag till svar att de minsann inte hade någon sådan uppgift utan att de skulle se till att föräldrar kunde sitta ned och diskutera utan att ryka ihop. Det kan ju självklart vara ett bra första steg för föräldrar som inta kan diskutera att få göra det under "övervakade former" men i slutänden handlar det väl ändå om att man ska kunna komma fram till praktiska lösningar och en gemensam syn på saker som rör barnen...?
När man längtat efter barn och sett fram mot att dela deras uppväxt och leda dem in i vuxenvärlden, att vara förälder helt enkelt, och sedan någon tar bort denna möjlighet för en... Det är en mycket frustrerande situation att vilja vara pappa men inte få det!
Jag har, i likhet med någons röst i reportaget, genom alla år närt ett hopp om att "få tillbaka" kontakten med mina barn när de blir stora och hoppats att de då med perspektiv kunna se vad som egentligen hände. Nu har jag visserligen kontakt med mina barn(som nu är vuxna) men det är också så att någonting fattas i relationen som jag undrar går att återfå över huvud taget. Visst, de kan inse att pappa i bakgrunden funnits hela tiden, trots att mamma trummat i dem att han inte gjort det, men tiden vi missat i vardagsumgänge under deras uppväxt är ju borta för alltid.
Känner också igen mig i helgpappaläget. När man är helgpappa och har en krigisk mamma till barnen varken törs man eller har riktigt tid till att vara en fostrande förälder. När man vet att alla sådana försök hela tiden vänds emot en är det lätt att av rädsla för att missta barnen helt hålla en lägre profil. Något som förstås inte gagnar barnen.

Ja, jag skulle kunna fortsätta att skriva om detta, som inte alls blev det liv med mina barn som jag hade tänkt det, hur länge som helst men ville egentligen bara säga att jag tycker det är bra att du tar upp detta ämne. Och på ett bra och nyanserat sätt dessutom. När man varit inne i denna cirkus är avsaknaden av just nyansering nämligen total.

Tack!
Mvh/Pelle

Tänk att vi föräldrar är så egotrippade. Istället för att underlätta för våra barn som redan får det jobbigt i en skilsmässa, så drar vi in dem i vuxen-striden. Strid själva, men lämna barnen utanför!

Artikeln vore något för Schyman och resterande inom talibrörelsen Feministiska Idioter att läsa. Vild demonstration med kvinnlig hysteri utanför corren:)

Man tar upp om pappor som inte får vara med sina barn detta har jag nu läst i flera omgångar men när ska dem ta upp om barnen som vill leva med sina pappor men papporna vägrar??!! Jag lever i den siutationen. JAg har gjort allt för att mina barns pappor ska hålla kontakt med sina barn men nej !! Barnen har inte gjort nått fel. Min son har sedan var 3 år frågat om hans pappa, han är idag 5 år & frågar fortfarande efter hans pappa. JAg har aldrig sagt ett ont ord om hans pappa så trots att han aldrig träffat sin pappa så älskar han sin pappa.

Ser att en del skriver att kvinnor har makt vart ligger min makt ? När jag inte kan få mina barns pappor att träffa sina barn? Det är också fel att barnen nekas sina båda föräldrar!! Jag får inte heller hjälp av socialen, föräldrarrätten mm för idagens SVerige kan papporna ta avstånd från deras barn.

LuckyRob.......är du berusad, har dyselexi eller enbart hjärnskadad?

Svar till Susanne Grym: Visst kan jag hålla med om att Dina barn är utsatta. Om man i den situationen sänkte kraven på en liten pojke till samma nivå som gäller för kvinnliga chefer så skulle det behövas manligga nätverk, t ex något ruter dagispojke.

Beträfande mannen eller männen och deras ansvar så vet jag inget om den konkreta situationen. Jag har inte heller själv upplevt någon skilsmässa. På ett allmänt plan kan jag ändå diskutera delaktighet.

Tänk Dig istället att det var ett projekt på Din arbetsplats. Din makt över projektet var lika liten som männens makt över om graviditeten ska fortsätta. Därefter hade Du ett inflytande och en delaktighet som motsvarar den del av föräldraledigheten som Du lät fäderna ta/ inte bråkade för att de skulle avstå. Projektpengarna och makten över dessa fördelades lika enkönat som barnbidraget, fast bara till män. All information rörande projektet delgavs bara män. Männen kanske motarbetades på andra arbetsplatser från att vara lediga för att delta i projektet. (Jag har själv, med sjuk/skadad hustru och inga andra disponobla anhöriga, utsatts för tvång till arbetaresor på mer än 100 mil per vecka när barnen fortfarande var små.)

Jag påstår inte att allt detta är Ditt fel. Jag undrar ändå hur Du skulle reagera om ett sådant projekt började gå snett och man då, när det i värsta fall redan var kört, begärde att Du skulle ta Ditt ansvar?

Rätelse till ovanstående: Div stavfel/felslag samt att Du skulle motarbetas av andra arbetsplatser för att delta i det tänkta projektet.

Lasseni

Det du beskriver i teorin händer säkert då och då. Men är det inte lite väl våghalsigt att dyka på djupt varren utan våtdräkt? Det är ju att riskera att bli ofrivillig spermadonator. I dessa fall tycker jag definitivt att dessa pappor som erkänt faderskap också har en skyldighet mot sina barn! Barnen skall inte osynliggöras av sina pappor bara för att dom är en olyckshändelse som kommit till genom slarv från pappan. Den som inte vill bli pappa skall av hänsyn till ev. ovälkomna barn inte förlita sig på att mamman skall göra abort. Det är så jag tolkar ditt inlägg. Dessa av pappan oönskade barn skall det tydligen vara ok att straffa och ignorera. Vilket barn har gjort sig förtjänt av det?
Vänligen motivera det för de barn det berör. Det finns idag vuxna som kanske läser på det här forumet som drabbats av just detta. - Pappa ville inte ha mig.

Visst kan jag hålla med Dig om att vi pappor självklart har ett ansvar för våra barn. Vad jag ville visa är dock att helheten (varav abortfrågan bara är en liten del) ger män mindre delaktighet. Delvis är det säkert så att låg delaktighet gör det enkelt att skylla ifrån sig avseende ansvar, men det är också ett motstånd att hela tiden tränga igenom. Vi kan kalla det strukturer, vilket är ett populärt ord bland feminister. Nu är det ett antal år sedan jag var föräldraledig med mina barn, men visst upplevde jag ibland att manliga föräldrar inte räknas lika mycket. Om ett undersökningsföretag skulle intervjua ett barn och pappan svarade, så frågades efter mamman för att få tillstånd till intervjun. För att komma åt skötbord fick man gå in på damtoaletten. Allt från barnbidrag till räkningar och information gällande barnomsorg adresserades i min frus namn etc etc. I en situation där samarbetet mellan makarna fungerar sämre än det gjorde mellan oss kan sådant säker erbjuda problem. Den som skulle förflytta mig så jag skulle få arbetsresor på mer än 100 mil/vecka var länsarbetsdirektör och hade således ett ansvar för jämställdheten. Jämo såg inget anmärkningsvärt i detta som föranlede någon åtgärd. Hade det varit lika självklart att en kvinna i motsvarande situation skulle ha pendlat t ex från Linköping till Eksjö varje dag?

Som svar på ditt sista stycke: Nej inga barn förtjänar att inte få ha kontakt med sina föräldrar. Inga pojkar förtjänar att vistas i en så total brist på likakönade förebilder som effekten av ensam mamma och könsfördelningen inom barnomsorg och skola innebär. Åtminstone inte om vi samtidigt lägger ner offentliga medel för att skapa kvinnliga nätverk åt vuxna kvinnor i mansdominerande yrken eller positioner. Kraven på att klara den situationen borde kunna ställas högre på vuxna än på barn och ungdomar.

Alltså i vår familj håller vi reda på våra genitalier. Vi tillåter inte att våra djuriska lustar låter oss inledas på, i längden oönskade relationer, som är så vanligt i mindre intelligenta familjer, där utlösningen är det viktigaste. Hur många gör detta ? Vi har väntat tills vi hittat "rätt" partner, där förhållandet skulle kunna hålla och en riktig familj skulle kunna byggas. En familj som inte efter en tid skulle komma att splittras. Tror ni att detta är en tillfällighet - I-N-T-E.
Man måste fatta att det är skillnad på folk med ansvar och slödder ! Det är det !
Sossar tillhör generellt detta släkte, slödder, människor utan insikt som sedan gravt belastar oss andra med sina felval och "felsteg". Vi andra betalar för dessa, genom att vi får ta hand om "efterbörden". HJÄLP !
Vidrigt, är bara förnamnet. Jag vill inte ta hand om den avkomma som sosseslöddret producerar . Men hur i helvete undviker jag/man det ?
Tacksam för tips !!
Å´ ni som saknar er "rätt" till att vara pappa - varför inte ta köksvägen !