Ah, sköna juni. Midsommarstänger lövas, plastpoolar blåses upp, grilloset lägger sig som en våtvarm fleecefilt över villaområdena.

Grillandet har blivit en svensk sommartradition viktigare än jordgubbar och kräftor. Vår vilja att gnugga kindtänderna mot kolbrända djurkadaver är större än någonsin. Och uppenbarligen inget vi tänker sluta med, trots att det sannerligen finns skäl till det.

Nya larmrapporter trillar in varje vecka. Den senaste gladde mig särskilt. "Vi äter ihjäl oss på kött" skrek en kvällstidningsrubrik härom dagen, och hänvisade till att vi i snitt skyfflar i oss 600 gram kött och charkuterier i veckan, vilket är precis dubbelt så mycket som den rekommenderade maxgränsen för ett hälsosamt liv. Och det grillade köttet är farligast, eftersom det i fyllan och villan lätt blir rött på insidan och vidbränt på utsidan.

Artikelbild

Hos mig väckte rubriken mer hopp än skräck. Kanske, kanske kan risken att faktiskt dö själv av köttet få några till att hejda sig. Klimatlarmen, där det främst handlar om fortlevnaden för våra barn och barnbarn, har uppenbarligen inte gjort det. Konstigt nog. Den klimatomedvetna 80-talssvensken åt ungefär hälften så mycket kött som nu.

För siffrorna finns ju där. För en månad sen meddelade några Chalmers-forskare att nötköttet är världens enskilt största miljöbov. Härom dagen meddelade ett par Svalbard-forskare att vi bara är 25 år från så kraftiga klimatförändringar att vi helt enkelt inte kommer att klara av dem. Ska vi hejda den globala uppvärmningen behöver vi ner till motsvarande 1 ton koldioxidutsläpp per person 2050, alla utsläpp inkluderade. Fortsätter vi enligt samma mönster som nu kommer hela den kvoten vara fylld bara av vår köttkonsumtion.

Siffror som borde få vem som helst att ta omvägar kring köttkylen. Men icke. Rätten att ha döda djur i munnen har för svenskarna blivit lika viktig som rätten till tak över huvudet.

Skolor försöker införa köttfri dag: Ramaskri. Kött bara sex dagar i veckan! Barnmisshandel!

Musikfestival slutar sälja kött: Människor ryar som om de hade börjat servera senapsgas, Göteborgs-Tidningen ordnar kampanj (!) och delar ut prinskorvar utanför grindarna (!!).

Vad är det med svenskarna och vårt kött? Vad är det som gör att vi hellre drunknar i en flodvåg än stoppar en falafel i munnen?

Eftersom vi råkar ha en regering som hellre subventionerar köttproduktion än lägger köttskatt (trots att en auktoritet som Jordbruksverket insett allvaret och föreslagit att köttet ska ha samma koldioxidskatt som bilar) är vår enda chans att gå i bräschen själva. Låt oss rensa tänderna från flintastek, slänga på en majskolv på grillen och berätta för Anders Borg och Eskil Erlandsson att vi bryr oss om miljön. Är vi bara tillräckligt många lovar jag att de hänger på.