Under hösten dömdes 76-åriga Kerstin Gunnarsson i Åtvidaberg för misshandel av en nioårig pojke. I somras slog hon till honom med sin käpp i trapphuset på Åkervägen efter att hon tröttnat på trakasserier av barn i området, som hon påstår ha pågått under flera år.

Den nioåriga pojken hade dagarna innan flyttat från sin pappa, som bor på en annan ort, till mamma Sandra i Åtvidaberg som bor i samma område som Kerstin Gunnarsson. Pojken fick snabbt kamrater och den aktuella julidagen befann han sig i ett trapphus med de andra barnen när han blev slagen.

Efter att händelsen uppmärksammades i medierna har familjen utsatts för trakasserier.

För en tid sedan skulle de åka i väg med bilen, när de svängde ut från parkeringen gick den knappt att styra. Någon hade skurit sönder båda framdäcken. I trapphuset har hotfulla anslag klistrats upp med uppmaning att familjen ska flytta från orten. På ytterdörren i trapphuset hade någon en dag spottat slemmiga loskor. Även på hemsidor på internet är tonen mot familjen hotfull.

Av handstilen att döma är hotbreven i trappan skrivna av vuxna, konstaterar nioåringens mamma Sandra.

- Det här har gått för långt, säger hon när vi träffar henne och maken.

Med hänsyn till barnen vill de inte framträda med sina ansikten och fullständiga namn i tidningen.

En dag i december orkade inte familjen mer. Sandra skrev ett nödrop på en familjesida på internet och frågade vad de skulle ta sig till. Personer som svarade vittnade om ett samhälle som är intolerant, en av dem skriver:

"Vem vill frivilligt bo i Åtvidaberg? Flytta från hålan med ett stort leende och en lättnad över att komma ifrån ett samhälle som uppmuntrar barnmisshandel!"

Men familjen vill inte flytta, Sandra är uppvuxen på orten och har en del av släkten i Åtvidaberg.

- Det var för att komma närmare min släkt som vi flyttade hit igen förra året, säger hon.

Sandra har själv sex barn mellan två och tretton år. Hennes nioårige son har diagnosen adhd och har strikta rutiner i sin vardag.

Uppmärksamheten har påverkat honom, säger mamman.

- Det är tufft för honom. I början hade han mardrömmar och när det är som jobbigast sluter han sig. Men vi försöker att inte prata om det hemma så mycket och skyddar honom från vad som skrivs i tidningarna. Men löpsedlar är svårt att ta ned och i skolan pratas det en del, säger Sandra som tycker det känns kränkande att folk i samhället samlat in pengar till Kerstin Gunnarssons dagsböter.

Nu vill Sandra och hennes man att åtvidabergarna besinnar sig.

- Det är inte normalt att ge sig på en familj på det här sättet. Låt oss vara i fred, säger hon.

Maken Anders fyller i:

- På sommaren pratas det mycket om fotboll i Åtvid, nu när det är nedlagt har folket här fått något annat att snacka om. Det är mest de vuxna som håller på och det känns nästan som de hakat upp sig, säger han.

I dag leker knappt barn på gårdarna vid Åkervägen längre och Sandra och hennes familj åker till andra lekplatser med de minsta.

Ångrar du att du polisanmälde Kerstin Gunnarsson?

- Nej, jag tycker att jag gjorde rätt. Och hon dömdes ju för att ha slagit ett barn, säger Sandra.