- Om valet skulle stå mellan att gå till arbetsförmedlingen och att få ett nackskott, då skulle det bli ett nackskott för vår del. Det säger Kindaparet som vägrar arbeta när de nu väljer att berätta sin historia.
En brevlåda står i en korsning där en liten slingrande grusväg möter den asfalterade huvudleden. Förutom denna brevlåda finns ingenting som skvallrar om att det bor människor en bit uppför grusvägen.
Ett hundratal meter från korsningen skymtar ett litet rött hus bakom den prunkande grönskan. I huset bor det medelålders gifta par som Corren berättat om i flera artiklar de senaste dagarna. Här bor paret som vägrar arbeta.
"Knappt pengar till det allra nödvändigaste"
Framför huset står bland annat tre väderbitna plaststolar och ett litet bord, som bildar en spartansk uteplats med utsikt över parets odling.
På den lilla lantbruksplätten står rader av bland annat kål, sallad och dill. Odlingen är inte stor, makarna kan inte på långa vägar försörja sig på den.
I det lilla husets vardagsrum finns flera instrument som vittnar om att ett av parets största intressen är musik. Vardagsrummet saknar TV. Inga tidningar ligger på bordet framför sängen som också tjänstgör som soffa.
- Vi har knappt pengar till det allra nödvändigaste, berättar kvinnan, som vi kan kalla Eva.
Indragna bidrag
I detta hus på landsbygden i Kinda har makarna bott sedan i höstas. Före det bodde de i Linköpings kommun. I mer än tio år har de fått socialbidrag från Linköping, men bidragets storlek har varierat.
- Vissa stunder har vi fått fullt bidrag, men långa tider har fått reducerade bidrag. Ibland har vi inte fått någonting alls. Även när två av våra barn bodde hemma drog de in bidragen för oss. Det var fruktansvärt, säger Eva.
"Ekonomisk tortyr"
Eva och mannen, vi kan kalla honom Bengt, ser ut som vilka som helst. Men deras kläder är slitna.
Under de senaste tio åren har paret utsatts för vad de kallar ekonomisk tortyr. Samhället har försökt att likrikta dem, försökt få dem att passa in i mallen. Men de har stått emot.
- Om man inte klarar att ställa upp på samhällets krav så får man i bästa fall så lite stöd att man knappt klarar sig. I sämsta fall blir man fråntagen allt. Samhällets straff kan faktiskt bli att man inte får någon mat, och detta sker i dagens civiliserade Sverige. Det är ofattbart, säger Bengt.
Men Bengt och Eva är inte ute efter allmänhetens medömkan, de vill ogärna diskutera deras personliga förhållanden överhuvudtaget. De vill hellre föra fram de principiella frågorna.
Välfärdens gränser
De vill prata om huruvida vårt moderna samhälle kan acceptera och stödja de som trots att de saknar reglementerade arbetshinder inte kan lönearbeta. De vill diskutera om de straff och de kränkningar de fått utstå verkligen samklingar med samhällets mål. De vill, kort sagt, väcka en debatt kring hur långt vår välfärd och vårt sociala trygghetsnät sträcker sig.
När samtalet kommer in på varför de är oförmögna att arbeta viftar Bengt bort alla frågor.
- Det kan inte förklaras såhär direkt. Det är bättre att du läser det här, säger han och håller upp en niosidig skrivelse med titeln "Varför jag inte kan arbeta på konventionellt sätt". I detta dokument har Bengt försökt samla sina tankar kring varför han inte är kapabel till att lönearbeta.
Ideologi inte orsaken
I skrivelsen står att läsa att känslan av utanförskap växte sig stark i Bengt långt innan han kunde förklara vad som låg bakom. Efter gymnasiet började han studera musik med pedagogisk inriktning, men blev efterhand tvungen att inse att han inte skulle kunna arbeta som pedagog.
Orsaken var yrkets sociala begränsningar. I skrivelsen förklarar Bengt det på följande vis:
- Tidpunkten man skall mötas, tidpunkten man skall skiljas, vad som ska hända under denna tidsrymd. Allt detta är fastlåst. (...) Att på detta sätt låsa sig i ett konstruerat rollspel innebär en bristande hänsyn till de behov alla parter har.
Paret återkommer ofta till att det inte är övertygelsen som styr dem. Insikten om att de inte kunde lönearbeta kom långt innan de kunde förklara varför.
- Vår övertygelse är bara en intellektuell överbyggnad. Ett sätt för oss att förklara vår oförmåga. Den utgör inte själv orsaken till att vi inte kan arbeta, säger Eva.
Projektioner
Genom åren har paret ständigt ifrågasatts. En av de vanligaste frågorna de fått är: "Hur skulle det gå om alla gjorde som du?". Makarna menar att den frågan är missriktad.
- De allra flesta i västvärlden i dag lever på ett oförsvarbart sätt. Om alla skulle förstöra miljön lika mycket som medelsvensken gör skulle vi snart inte ha någon jord kvar att leva på. Varför riktas aldrig frågan till allmänheten? säger Bengt.
Makarna menar att det är lättare att lägga skulden för samhällets brister på de som avviker från normen, än att göra något åt problemen på riktigt.
- När ett samhälle är pressat uppstår lätt projektioner. Det hände i Tyskland innan och under andra världskriget och det händer i Sverige i idag. En minoritetsgrupp som är lätt att identifiera får skulden för problem som egentligen handlar om någonting helt annat. Samhället har ett behov av att förenkla saker och ting. Bara ytterst få inser att det verkliga problemet finns i samhället som helhet. Vi får hoppas att samhället kommer att bli mer självkritiskt framöver, för det hjälper inte att sparka på den som inte kan resa sig, säger Bengt.
"Säg till!"
När vi träffas igen några dagar efter intervjun räcker Bengt över ett papper där han med snirklig handstil vill poängtera bland annat följande:
- Det finns en grupp människor som, trots att de saknar arbetshinder enligt dagens regelverk, är oförmögna att lönearbeta. Dagens samhälle försöker förneka dessa människors existens genom att felaktigt hävda att de kan lönearbeta men väljer att inte göra det, menar Bengt i skrivelsen.
Han framför också en vädjan:
- Om denna sak kan inspirera förnuftiga människor att ta till orda, vore det gynnsamt för samhällets sunda utveckling. Ni som ser att dagens regler och praxis inte överensstämmer med den mänskliga verkligheten: säg till!