När andra kontaktvägar in till en människa har stängts fungerar musiken som nyckel till de låsta rummen. Med den övertygelsen sprider Birgitta Andersson ljus och glädje i mångas liv.
I alla nomineringar med Birgitta Anderssons namn, och de är många, finns en gemensam nämnare: Hon sprider livsglädje! Av sin man Gösta, lantbrukare, kallas hon kultivator efter det jordbruksredskap som nyttjas då mark som legat i träda åter ska odlas upp.
På verandan till det vitrappade boningshuset på gården Degeryd möts vi av ett glatt "välkomna" från Birgitta och ett intensivt nosande från irländska vallhunden Tolly.
Vi slår oss ned runt köksbordet, Tolly under det, och Birgitta berättar engagerat, roligt, rörande och medryckande om sitt jobb, sitt liv, sina idéer. Berättelserna om människor hon mött avlöser varandra. Det är skratt och tårsvämningar om vartannat. Sångstumpar blandas med prat. Intensiteten är hög.
Tro på människors förmåga
I allt hörs ett starkt engagemang för de äldres situation. Framför allt för de människor som har kontaktstörningar i någon form. Hon tror benhårt på sin idé att med musik nå de som slutit sig mot omvärlden och de som inte kan nå ut i den trots att de vill. Där finns en stark tilltro till människors egen förmåga, både att läka sig och att skapa det bästa av sin situation.
- Man blir det man tänker, säger hon, och exemplifierar:
- Tänk "I dag ska jag prova något nytt och roligt på arbetet" i stället för "Åh, vad tråkigt att gå till jobbet". Tänk "Jag ska gå med rullator om ett halvår" i stället för "Nu är jag rullstolsburen för resten av livet".
Det sista exemplet är taget ur verkligheten. Hon mötte en man som efter en olycka satt i rullstol. Han sade att han nu accepterat att bli rullstolsburen för all framtid.
Tankens kraft
Birgitta svarade: Ja det är väl upp till dig. Men varför säger du inte att jag ska gå med rullator om ett halvår i stället? Du blir det du tänker.
Ett halvår senare mötte hon honom i sjukhuskorridoren gående med en rullator. Han sade till henne: Man blir vad man tänker.
Ännu en tid efter det mötte hon mannen som kom gående nu stödd enbart på en käpp. Han upprepade med ett stort leende: Man blir vad man tänker.
- Jag tror väldigt mycket på tankens kraft, säger Birgitta.
Sin egen kraft lägger hon på Rehab i Linköping och på att sprida sina idéer om musik- och konstterapi som en viktig faktor både i läkningsprocessen och i att ha ett värdefyllt liv. Hon jobbar nu i egen firma.
- Jag har blivit lite av en kändis nu inom "branschen" och föreläser och undervisar mycket om mitt arbetssätt.
Vårdsång är ett nytt begrepp hon vill införa.
- Det som inte förstås när det sägs i ord förstås ofta om det framförs i sång.
Och så sjunger hon på melodin "Violer till mor": "Ska vi gå på toan nu, ska vi gå på dass?"
- När jag sjöng det för en dement patient förstod hon genast vad jag "sade" och följde enkelt med på toan. Det som inte gick fram via tal gick fram via sång och så är det ofta. Vi lär oss i början av våra liv att tala genom sången och i andra änden av livet är det många gånger det som blir kvar.
Det finns dessvärre en stor blygsel även hos personalen att sjunga, framför allt så att kollegorna hör det, och den attityden måste ändras, anser Birgitta.
- Jag tror på att musiken läker. Var inte rädd för att sjunga. Strunta i besserwissrarna, det är de som är rädda, inte du, säger Birgitta Andersson.
Det finns också andra attityder som bör ändras inom äldrevården. Man vårdar det kroppsliga men glömmer människan.
- Omge de äldre med bilder de känner igen, det öppnar för samtal. Låt dem se sina gamla filmer på teve i stället för amerikanska såpor som står på dagarna i ände av ren slentrian. Samma med radion, spela deras musik inte kommersiell radio med reklam som bara förvirrar. Visa respekt för de boende helt enkelt.
Se möjligheter i stället
I stället för att se problem med vrenskande människor, se till möjligheterna, fortsätter Birgitta.
- Man måste använda de liv de levt för att få dem att leva i nuet. Använd de gamla sångerna. De öppnar in till speciella livstillfällen, startar minnesapparaten och livet blir till igen.
Man ska bryta rutinerna, varför ska en personal göra allt? Städa, tvätta, prata?
- På ett ställe jag besökte var personalen färgkodad i ett roterande schema. Grön bricka städade den veckan, blå skötte tvätten, gul hade tonvikten på social samvaro. Det fungerade utmärkt, patienterna lärde sig snabbt systemet och de fick mer tid för prat och samvaro.
Det forsar fram idéer vid köksbordet med grunden i ett starkt engagemang och ett minst lika stort hjärta för de som har svårt med att göra sina röster hörda. Och det lär fortsätta.
- Jag ska jobba till jag blir minst 107, säger Birgitta och skrattar.