Linköping finns 25-30 familjer som gömmer sig för att slippa avvisas. De tillhör en växande befolkning av papperslösa som lever ett skuggliv mitt bland oss andra. I en serie artiklar berättar Corren om De osynliga i Linköping.
Fade, Matilda och deras två små barn lever gömda i Linköping sedan två år tillbaka. De har ingen bostad, äger bara sin kläder och några leksaker, och har bara råd att äta två gånger per dag. Anna ska snart fylla fem. När vi kliver in i lägenheten avbryter hon sin lek och tittar nyfiket. Med en snabb blick läser hon av mamma och pappas ansikten. De ser lugna ut.
Snart sitter vi vuxna i soffan och pratar med allvarliga röster. Anna tar sin Barbiedocka och det lilla dockhuset av plast och slår sig ner på mattan bredvid soffbordet. Där kan hon hålla koll på vad som händer.
Besöket är ett välkommet avbrott. Dagarna i lägenheten blir långa, med lillbrorsan och spelen på datorn.
Det händer att Anna frågar varför hon inte längre får gå på dagis, varför hon inte har några kompisar, varför familjen inte har något eget hem att bo i som andra har. Men hon förstår inte riktigt pappas och mammas svar. Vad betyder det att "vara gömda"?
Inga fotografer
Fade och Matilda har gått med på att prata med oss från Corren. Men inga fotografer, absolut inga fotografer.
- Ni måste förstå att vi är rädda hela tiden. Så fort en bil stannar på gatan så tror jag att det är polisen. På nätterna ligger jag vaken och lyssnar hela tiden, säger Fade.
Vi sitter i vardagsrummet till en trerumslägenhet i Linköping. En plastgran, en sittgrupp och en tv. Krukväxter i fönstret, ett religiöst motiv på väggen. Lägenheten ägs av en person som har förbarmat sig över familjen och har haft dem boende hos sig i två omgångar.
Fade och Matilda och deras två barn har levt gömda i Linköping i två år. De har flyttat runt mellan olika bostäder.
- Ryd, Johannelund. Men största delen av tiden här, säger Fade som lärde sig bra svenska under tiden som asylsökande.
Utanför lägenhetsfönstret cyklar Linköpingsbor hem från arbetet. Men Fade och Matilda vet inte var de ska bo härnäst. Vännen de bor hos ömmar för familjen men sticker inte under stol med att det räcker nu. Det är jättetröttsamt att ha två understimulerade ungar och två vuxna som inte sover om nätterna i lägenheten. Nu måste de hitta någon annanstans att bo.
Förbjuden kärlek
Fade och Matilda är från Syrien. För tio år sedan möttes de och blev förälskade. Men det var en förbjuden kärlek, hon var kristen och han var muslim. Deras försök att trotsa hemlandets hedersbegrepp skapade en hotfull och ohållbar situation, och 2003 sökte de asyl i Sverige. Under flera års väntan i en norrländsk stad föddes deras två barn.
2006 kom beskedet. Familjen ska avvisas till Syrien. När Migrationsverket meddelade att det var dags för avvisning försvann de från den norrländska staden och tog sig till Linköping där deras vän med lägenheten bor.
Deras fall är mycket speciellt. De flyr inte något krig eller någon diktator. Det är deras släktingar som är ute efter dem. Och det gör att de helt saknar det som är många gömda flyktingars livlina, stöd från släkten. Matilda har släktingar här i Linköping som vet om hennes belägenhet. Men de vägrar hjälpa henne. Hon har ju gift sig med en muslim.
Fade berättar stillsamt och gör pauser för att försäkra sig om att vi förstår. Matildas svenska är sämre, hon sitter mest tyst och lyssnar.
Vi pratar om att det finns andra gömda familjer i Linköping, enligt en uppskattning från Svenska Kyrkan är det 25-30 stycken. Och att det troligen kommer att bli fler nu när så många ska avvisas under 2009.
Vi ber dem berätta hur det är att leva gömda. Fade nickar och berättar:
500 kronor i veckan
- Jag arbetar hos en företagare åtta timmar varje dag. Jag får 500 kronor i veckan. Naturligtvis blir jag utnyttjad, men vad ska jag göra? Vi måste ha pengar till mat.
- Vi får lite hjälp från Svenska kyrkan och av vännen vi bor hos. Men alla pengar går till mat, vi har inte råd med någonting annat. Vi köper potatis, pasta och yoghurt till barnen. Frukt har vi aldrig råd med.
- Vi äter två gånger om dagen, det får räcka. Ibland fiskar jag i Stångån på kvällarna för att vi ska få något extra, säger Fade.
Så skrattar han till och vill berätta något konstigt.
- En dag när jag fiskade vid Stångån så kom polisen. Jag blev livrädd och började springa, och de följde efter. De fick tag i mig med hjälp av en polishund, och då trodde jag att allt var slut. Men de släppte mig, jag hade ju inte gjort något brottsligt. De fattade nog inte att jag var papperslös, eller så struntade de i det.
Svartsvarta jobb
Fades berättelse om hur han utnyttjas av en småföretagare är inte unik. På många orter där det finns gömda människor växer det fram en marknad för svartsvarta jobb. Människor som själva lever med små marginaler utnyttjar de gömda flyktingarna, väl medvetna om att de aldrig går till polisen.
Matilda bryter in, påminner sin man om något.
- Ja, vi som lever gömda blir ofta utnyttjade. Matilda vill att jag ska berätta om väskorna.
När Fade, Matilda och barnen flydde från norrlandsstaden lämnade de nästan alla sina ägodelar i tio väskor hos några personer de trodde att de kunde lita på. Efter några månader i Linköping hade de sparat ihop så mycket pengar att Fade kunde åka upp och hämta väskorna.
- När jag kom dit så sade de: Vilka väskor? Och när jag bråkade så sade de: Gå till polisen då!
I dag äger familjen mycket lite. Sina kläder, lite leksaker och en cykel.
Eli är en buse
Fade går och handlar mat ibland, när de har pengar. Och jobbet gör att han kommer ut varje dag. Men Matilda och barnen tillbringar nästan all tid inomhus. De är försiktiga med kontakter med andra människor. Och att ta sig till en öppen förskola med barnen är svårt, de har ju inga pengar till bussen.
Vi bjuds på kaffe och pratar länge. För länge, tycker tvåårige Eli som har mycket spring i benen. Han fnattar runt i lägenheten i högt tempo, och med jämna mellanrum försöker Matilda få honom att hålla sig lugn. Plötsligt sliter han sig loss från mamma, rundar soffbordet och knycker en sockerbit från kaffebrickan. Han gör en segergest, fintar bort mamma och rusar i väg medan sockerbiten åker in i munnen.
Matilda skrattar, fångar in honom, kittlar honom och säger att han är en buse.
Till sist måste frågan ställas: Vad hoppas ni på? Vad tänker ni om framtiden?
Fade dröjer med svaret.
- Jag vet inte.... När jag kom till Sverige drömde jag om att fortsätta mina universitetsstudier och bygga ett nytt liv här. Nu vill jag bara att barnen ska få det bra, att de ska få gå i skolan och att vi ska ha råd att köpa kläder till dem.