På Valborgsmässoafton dånade landshövdingens röst över borggården och slottet - för sista gången, och det rörde både honom och besökarna på den fullpackade borggården.
- Det här är ett känslofullt ögonblick, sa landshövdingen från scenen i gassande solsken.
- Det här är sista gången jag talar inför er här framför slottet som betytt mycket för mig och min hustru, fortsatte han.
Vinterns ra. . . och annan vårVårens borggårdsfirande inleddes av universitetets studentkör som sjöng Studentsången, Vintern rasat ut och andra vårhälsningssånger.
Folk stod, satt på medhavda fällstolar och lutade sig mot slottets soldränkta väggar för att lyssna till sången och landshövdingens tal. Talet antog en närmast litterär ton och handlade om hur människor är på väg i livet; bort från utanförskap och rasism, arbetslöshet och sjukdom; mot våren, demokrati, delaktighet.
- Det har varit en förmån att få representera detta härliga län, sa Björn Eriksson och åhörarna kunde gotta sig åt berömmet men också konstatera att östgötskan inte segrat över stockholmskan; "län" blev "len" men publiken verkade inte misstycka.
Tack för alla mötenI sitt tal tackade Björn Eriksson också östgötarna för allt stöd och alla fantastiska möten.
Linköpings borgmästare Ann-Cathrine Hjerdt passade på att äntra scenen och tackade Eriksson för hans 13 år i ämbetet. Presenten som överlämnades överraskade troligen landshövdingen:
- Du har aldrig varit rädd för att stå på scen så den här presenten passar dig, sa borgmästaren och avslöjade att avtackningspresenten bestod av just en scen; den scen som studentkören stod parkerad på.
Björns egen scenScenen är döpt till Björn Erikssons Scen och kommer att få en stadigvarande placering på borggården för framträdanden av andra linköpingsbor och besökare.
Med förhoppning om att landshövdingen, trots avgången, återvänder för att delta i scenens officiella invigning, underströk borgmästaren.