Hon har varit i ledning hela veckan, och blev till slut Årets Linköpingsbo 2009 - Jennie Eriksson, 34, föreståndare på dagliga verksamheten Glädjekällan i Linköping, vilken hon också är upphovsmakare till.

- Jag gör ju bara mitt jobb, och jag har ju redan vunnit eftersom jag har världens bästa jobb och får vara med de här underbara människorna. Men jag blev så himla glad för någon vecka sedan när Corren var ute på stan och frågade några Linköpingsbor vad de tyckte om omröstningen och för mig helt okända Maj-Britt sa att hon skulle rösta på mig. Det värmde otroligt. Att så många sedan har röstat på mig värmer förstås jättemycket, det också.

Röstningsveckan har varit omtumlande.

- Jag var väldigt glad bara över att vara nominerad över huvud taget. Att jag sedan skulle vara en av de tio finalisterna trodde jag aldrig. Det var så stort så det kunde jag inte tänka mig. Under veckan är det flera som ringt hit och sagt att de vill jobba i vår verksamhet. Men här finns ju inga pengar att anställa folk för.

För de funktionshindrade deltagarna på Glädjekällan - 55 varje vecka - har Correns omröstning om årets Linköpingsbo inneburit en ny erfarenhet.

- Extra roligt har det varit att se med vilken iver de har tagit del av omröstningen. De har aldrig läst tidningen så mycket som nu och de har pratat om det här och de har röstat och sett det som att det är vi alla här som är med. Har vi vunnit nu, har de frågat. Och det är klart att jag hade inte stått där jag står nu utan Glädjekällan och Glädjekällan hade inte funnits utan mig.

När Correns chefredaktör Ola Sigvardsson överräcker en blomsterbukett till vinnaren blir det stort jubel i musikrummet på Medborgarskolan. Och efter jublet blir det skratt, och tårar. Glädjetårar. Calle kan nästan inte tro det är sant att Jennie har vunnit, att Glädjekällan vunnit, Rasmus vill hålla tal, Jocke fotograferar, alla är glada.

- Jennie, du är årets stjärna, säger Rasmus.

Efter det blir det musik för alla gästerna från Corren. Vi är fem stycken, tre från tidningen och två från 24Corren. Det här måste förevigas. Glädjekällan går igång med Sånt är livet, och bjuder som final på Du gamla, du fria. Jennie pratar om tv-programmet I en annan del av Köping som satt sig i folks medvetande, om Glada Hudik-teatern som marknadsfört sig så bra i Melodifestivalen, och om Glädjekällan

- Kanske kan vi göra något liknande i Linköping.

Drömmande talar hon om Glädjekällans framtid:

- Med tanke på de övriga finalisterna, var och en fantastiska människor, så kanske man kan tänka sig att vi kan få komma och sjunga i Trädgårdsföreningen, eller på Landeryds Hembygdsförening, eller varför inte komma till Cloetta center och sjunga Du gamla, du fria.

Det kan man nästan göra en tävling av vem hinner först att engagera Glädjekällan?