– Jag väntar fortfarande på ett beslut om liv och död, säger han, när Corren träffar honom på pridefestivalen.
Om Migrationsverket beslutar sig för att skicka tillbaka honom till sitt hemland Bangladesh kommer han i bästa fall att hamna i fängelse, där han kommer att torteras på grund av sin kärlek till andra män. I värsta fall blir han mördad.

– Det här är min sista chans. De kan inte skicka tillbaka mig. Jag har inget annat val. Jag har provat allt, säger han.

Piskstraff
När han var 14 år blev han påkommen med en annan pojke – och piskad. Det var första gången Litton Sarker blev straffad för sin sexualitet.
Efter det fick han utstå många kommentarer och upplevde det som att alla hatade honom. Hans föräldrar varnade honom för att han skulle bli utslängd från familjen om han inte förändrade sig.
– Men man kan inte gömma sig själv. Jag försökte begränsa mig men det fungerade inte, berättar han.

Till slut tog hans familj fullständigt avstånd från honom, men det går inte en dag utan att han tänker på dem.
Pojkvännen flydde
För nio år sedan blev Litton Sarker tagen av polisen, som torterade och våldtog honom.
Han har skador i huvudet, ansiktet, på ryggen, axeln och knäet till följd av misshandel. Han har blivit urinerad på och förnedrad på alla sätt man kan förnedra en människa. De sår som gör mest ont är de psykiska.

– År 2008 blev jag påkommen med min pojkvän. Han lyckades fly, men jag vet fortfarande inte vad som hände med honom. Kanske dödade de honom, säger han.
Två gånger har Litton Sarker flytt från sitt hemland. Efter första gången beslutade han sig för att återvända.

– Jag älskar mitt land. Jag älskar att vara med mitt folk. Jag ville tillbaka.

Kämpar fortfarande
Men han hade inte varit hemma länge när muslimska fundamentalister kom och slog upp dörren hemma hos en vän. Den gången lyckades han fly via ett stuprör.
– Det samhälle jag växte upp i ser mig som gift, säger Litton Sarker.
Han vet nu att han aldrig kan åka tillbaka. I Sverige har han fått ett varmt mottagande av RFSL:s nätverk för HBT-flyktingar.

– När människor ser mig och hör min historia frågar de mig: hur kan du fortfarande leva? Jag har inget svar. Jag kämpar fortfarande. Jag försöker bli en fri människa. Jag försöker hitta en mening med livet.
Hur ser du på framtiden?
– Min framtid  ligger inte i mina händer. Jag har varit rädd för att se framtiden, för att se drömmen.
Vad hoppas du på?
– Om jag får leva ser jag mig själv jobba som socialarbetare och göra något bra för andra. Det är sånt som skulle göra min familj stolt. Så att de inte längre skäms för människor som mig.

Ida Kyrk