Det var någon gång i våras då en man ringde hem till Linköpingsbon Karin Öfverström.

- Hej! Är det Karin? frågade mannen.

- Ja. Vem är det? sa Karin Öfverström.

- Det är ditt barnbarn.

- Är det Fredrik?

- Ja. Hur mår du?

- Hej, lille Fredrik! Bra, tack. Men jag hör inte att det är du.

- Men det är någonting fel på telefonen. Jag skulle vilja låna pengar för jag skulle vilja köpa en bil i morgon. Jag skulle behöva låna 25 000 kronor. Du får pengarna inom en vecka. Jag skickar över en kompis som hämtar pengarna.

Det dröjde inte länge förrän en man klädd i solglasögon och keps stod utanför Karin Öfverströms hem. Hon lämnade över kuvertet med pengarna till honom. Mannen berättade att han skulle ge pengarna till hennes barnbarn ikväll.

- Jag är så godtrogen, jag tog för givet att allt var som det skulle och att det var Fredrik som hade ringt mig. Jag kände inte att något var fel, säger Karin Öfverström. I efterhand förstod hon att mannen som ringde henne antagligen hade täckt över luren med ett papper för att få rösten att skorra.

- Jag känner mig så dum, säger hon.

Det dröjde några dagar och Karin Öfverström hörde ingenting från barnbarnet. Hon blev lite förvånad då hon förväntade sig åtminstone ett tack för lånet av pengarna. Hon ringde upp barnbarnet och sa att hon tyckte att det var konstigt att han inte tackade för pengarna. Barnbarnet visste inte vad hon pratade om.

- Det var då jag förstod att jag hade blivit lurad, säger Karin Öfverströmsom inte är säker på om hon kommer att närvara under rättegången då hon känner sig för gammal för att orka åka till Hudiksvall.

Karin Öfverström är numera mer försiktig om hon inte känner igen rösten på den som ringer.

- Men jag är inte ett dugg rädd. Nu kan ingen lura mig mer, säger hon.