Bo "Boa" Axelsson är som en levande historiebok.
Med naturen som inspirationskälla berättar han om nutid och dåtid genom texter, fotografier och skådespel.
I Plåtverkstan i gamla Motala Verkstad bjuder Boa Axelsson på utställning. Där hänger vackra naturfotografier, klara och detaljerade, i stark kontrast till den smutsiga varvsmiljön i lokalen. Spindelväv på en tall, Asplöv med daggdroppar, En av skogens stigar... Bilderna ger betraktaren en trivsam resa i naturen.
Mellan fotografierna har Boa hängt upp texter som han beskriver som "lika mångfacetterade som livet självt".
Mångsidigt är en god beskrivning av Bo "Boa" Axelssons liv, och att berätta om allt han varit med och skapat under åren skulle kräva nästan hela dagens tidning.
En ljummen augustikväll träffar vi honom alldeles intill Göta kanal i Motala Verkstad. Grefven och Gräfvarne har strax föreställning och medlemmarna i ensemblen anländer en efter en.
Boa är lite av pappa till spelet om Baltzar von Platen och Göta kanal. Alltsammans började på hösten 1994, när Boa arbetade som konsulent på Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet i Motala. Efter att ha jobbat med Spelet kring Medevi källa i många år, funderade han på en ny pjäs. Tillsammans med hembygdsforskaren Ingemar Antonsson och Elisabet Asklund och Birgitta Hild från skrivarföreningen Vätterspegeln där Boa är ordförande, började han forska om arbetet kring Göta kanal.
1997, efter mycket hårt arbete, hade spelet premiär.
-- Fortfarande minns jag den euforiska känslan och premiärpublikens fantastiska gensvar, säger Boa.
Det är i naturen och i gamla historier som Boa finner inspiration.
Hans egen historia började i skogarna kring Kristberg utanför Motala för nästan exakt 70 år sedan. Teaterintresset fanns med tidigt och i fem-sex årsåldern gjorde Boa debut, under köksbordet hemma hos mor och far.
Sjungandes "Stadsbudsvisan" gjorde han en effektfull entré från sin plats under bordet, till släktens stora förtjusning.
-- Men sen var det någon som talade om för mig att jag inte kunde sjunga och så var det bra med det, säger han och ler åt minnet.
Istället ägnade sig Boa åt att skriva. I början av 60-talet skrev han en dikt till en tävling i tidningen Året Runt.
-- Jag ville inte skicka in den, men mamma propsade och till slut sände hon iväg den i sitt namn. Hon kom tvåa och priset var 10 000 kronor på NK. Det räckte till kylskåp, spis och bandspelare och till min första Hasselblad-kamera.
Boa reser sig från platsen intill kanalen där vi sitter och pratar och försvinner in i Plåtverkstan. Efter en stund kommer han ut färdigsminkad och omklädd till statssekreterare Rosenblad.
Förmodligen är det sista året som Grefven och Gräfvarne sätts upp. Boa har aviserat att han tänker sluta eftersom nya uppdrag väntar.
-- Jag råkade få se i en historiebok att Borensberg omnämns första gången år 1307. Det innebär att det är 700-årsjubileum om två år och då finns det anledning att fira, säger han.
Nya pjäser ska skrivas och planeras.
Vad kan publiken vänta sig?
-- Det blir några nedslag i historien förstås, säger han. Kanske från mer än 700 år tillbaka.
Det Boa Axelsson inte vet om historien kring Motala med omnejd, är förmodligen knappt värt att veta.