Sedan tio år har Ann Behrenfors haft keramikverkstad och ateljé i Vånga och sedan tre år jobbar hon enbart med egna företaget Ateljé Prästgården i Vånga.

Hon är keramiker och har specialiserat sig på provençalskt porslin. All tillverkning sker i verkstaden och ateljén.

Mest älskar hon de gröna och gula färgerna, vilket syns i butiken och ateljén som är inrymda i gamla foderkammaren.

Men hon tycker även om rosa och vitt.

Inspiration hämtar hon i Provence i Frankrike där hon och maken Lars-Olov Engberg har ett litet hus, mitt emellan byarna Gordes och Goult. Medan han är hemma i Vånga och ser om hus och trädgård i gamla Prästgården far hon till Provence från juni till oktober.

- Jag jobbar lite som mäklare i Frankrike, säger hon när hon förstår att vi undrar hur det går ihop sig ekonomiskt för henne.

- För jag blir inte rik på keramiken.

Å andra sidan har hon inga dyra hyror att betala, som hon skulle ha om hon till exempel skulle hyra in sig i Norrköping eller Linköping. Sedan 25 år har hon bott i Vånga tillsammans med maken som hon för övrigt träffade på Strömsholm när hon var ridelev där under två år.

Han var hoppryttare, hon red dressyr. Hon hade ridit för Inga-May Bylund (lagbrons i OS i Los Angeles 1984) hemma i Tranås och hade en god grund att stå på. Och hon blev snabbt framgångsrik.

- Jag har haft åtta Grand Prixhästar genom åren (hästar som kan gå de svåraste klasserna). Estrad, Nibello, Milano, Satchmo, Leonard, Leroy, van Gogh, och Kastàr.

Av dem var Leroy den främste. Han förde henne till det största man kan vara med om som idrottare - OS.

Det var i Barcelona 1992 och ekipaget var med i det svenska lag som kom fyra. Individuellt blev det en 20:e-plats. Ett fantastiskt resultat för en häst hon hittade för bara 14 000 kronor när han var fem år.

Ann Behrenfors minns OS med välbehag.

- Det är klart att det var speciellt att få vara med i OS. Bara det att man fick en hel väska med blågula kläder. Då kände man att det var en sport. Att vi räknades som de andra idrottarna. Och att sen få bo i OS-byn och se de andra tävlande. Det var fantastiskt. Och all publik, du vet vi var vana vid de närmast sörjande.

Efter OS vände lyckan. I alla fall för Leroy, som inte mådde bra. Han var inte riktigt kurant.

- Två år efter OS blev han pensionär. Vi upptäckte att han hade flera sammanväxta kotor i ryggen.

Ann fortsatte visserligen med sitt tävlande och att ha elever ytterligare några år, men hon hade också fått upp ögonen för något annat: keramiken. Hon har alltid haft intresse för inredning, design, skapandet, säger hon. Hon gick kurser och lärde sig dreja, och var en annorlunda elev.

- Många satt och gjorde tomtar och troll och så kom jag och ville göra en hel servis. Sedan lärde jag mig hur som helst, men det kändes konstigt att sälja. Jag kände mig generad.

På tal om känsla: när känns det egentligen som allra bäst när man rider?

- Kvittot på ett bra jobb är hur man lyckas på en tävling, men det bästa är när man får den där rätta känslan och dynamiken mellan häst och ryttare. Och då är det oftast inte tävling.

Finns det någon likhet mellan att sitta och dreja och att sitta i sadeln i dressyr?

- Ja-a, själva skapandet med olika rörelser är liknande. Och även hästen är ju ett råmaterial från början precis som leran.

Vad gör du om tio år?

- Oj. Något helt annat, kanske. Eller vi kanske har flyttat till Frankrike, säger Ann Behrenfors.

När vi lämnar Ann Behrenfors i Vånga får vi sällskap till bilen av hennes hundar - Gordos och Goulta.