Krönika Någon gång före jul messade jag Andreas Thomsson för att kolla läget med några provspelare. Assisterande ÅFF-tränaren svarade på det, men lade också till en extra mening som avslutning på meddelandet.Mahmoud Eid kan bli en sensation i superettan.”

Nu säger mig något att han är på väg att bli just det. Inte för att han dominerade stort mot Degerfors, det gjorde han inte, men han var bra, gjorde ett snyggt mål och där finns något riktigt spännande. Inblandad i det mesta i ÅFF-offensiven, hyfsat stor, men också rörlig och bra i umgänget med bollen.

Två raka segrar till trots tror jag inte att Åtvidaberg spelar i allsvenskan 2017, men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om palestinske landslagsmannen gör det. Det är just den typen av värvningar från relativa närområdet som ÅFF varit så bra på att nosa reda på, men som valdes bort när man förirrade sig i jakten på tillfällig framgång.

Vinsten mot Ralf Edströms andra favoritlag var den första på naturgräs på två och ett halvt år. Tre poäng. Check. Hållen nolla. Check. Tredje raka utan förlust. Check. Det var inte alls något flashigt, men det var 3–0 och det är just sådana segrar som gör att jag till skillnad från många andra inte ser någon risk för bottenkamp.

Så bra är inte superettan.

Så bra är ÅFF.

En sak till:

För några veckor sedan hade inte Sebastian Ramhorn gjort ett enda mål i seniorsammanhang. Nu har han gjort två. På tre matcher.

Så kan det gå.