Det är utsatt läge för Åtvidabergs FF och många är oroliga att det likt flera andra klassikerklubbar ska sluta med en otäck hissfärd hela vägen ned till det inte som inte längre kallas för elitfotboll.

Det har knappast undgått någon.

Men jag skulle säga att det är annat som faktiskt borde oroa mer. Som faktiskt kan innebära att det inte spelas matcher i superettan på Kopparvallen under de närmaste åren – oavsett hur den här säsongen slutar. Lika mycket som det handlar om att sportsligt överleva mörka 2017 handlar det om att göra det ekonomiskt för att inte på vare sig kort eller längre sikt snubbla på balansgången mot fortsatt säkrad elitlicens.

 

Under de senaste åren har, inte minst tack vare managern Roar Hansens kontakter, säkrats flera miljoner från välvilliga mecenater. Förra säsongen räddades av andra extraordinära intäkter under hösten. Men det är så klart ingenting som går att räkna med och Muharrem Demirok, ordföranden, erkände nyligen att risken fanns för miljontapp för året. Negativa publiktrenden är ett bekymmer och den budgeterade jätteökningen på marknadssidan måste vara en annan. Från nu och fram till nyår lär det inte dras in några stora pengar.

Den ekonomiska verkligheten sätter ramarna – man kan tycka vad man vill om det, men så är det – och jag har varit inne på det tidigare. Så länge ÅFF finns med på hyfsad nivå i superettan är det bra jobbat. Det blev ett herrans liv när Djurgården för nu över tio år sedan ville flytta verksamheten till Linköping och även om stockholmarna den gången tog det för långt hävdar jag fortfarande att det faktiskt fanns gott om logik i resonemanget.

I en alltmer kommersialiserad, pengastyrd och kallhamrad idrottsvärld är frågan om inte Åtvidaberg helt enkelt är för litet för att det ska finnas realistiska förutsättningar att vara med och konkurrera.

Som det är nu finns alldeles för lite pengar till alldeles för mycket.

 

När Emil Bellander i slutminuterna missade en straff mot Gefle kändes det på många sätt signifikativt för det läge som ÅFF just nu befinner sig i. Efter första halvlek fick jag ett sms där någon skrev att "anfallarna ser ut att vara vaccinerade mot målfarlighet".

Det är så det känns, även om det absolut inte bara är deras fel. Som det är nu ges inte mycket att jobba med när bolltapp och missade passningar är lika vanligt förekommande som sand i Sahara.

Läget blir allt allvarligare och om inget radikalt händer pekar alla tecken åt fullständigt fel håll. Det var en sällsynt viktig match, men det var ännu en insats som var för svag. Många med ÅFF-sympatier var upprörda över domarinsatsen och jag kan hålla med om att det var en del tvivelaktiga beslut.

Men bästa laget vann i bottenmötet och det var absolut inte domarens fel.