Det har känts som hopplöst läge mer än en gång tidigare under denna minst sagt svajiga säsong, men så har Linköpings FC vunnit några matcher samtidigt som övriga topplag förlorat. . .och så har en strimma av guldhopp tänts igen.

Men inte nu.

Nu är det släckt.

Artikelbild

Det var sex poängs differens till ledande Göteborg, det kunde ha minskat till tre men ökade i stället till nio. Då behöver man inte ens ha särskilt nära släktskap med Mr Bister för att inse att dubbla mästarlaget sa adjö till absoluta toppstriden i regnet på Ullevi.

Med tanke på alla spelare som försvunnit är det inte alls så märkligt, men det hjälper inte. Nu är LFC där LFC absolut inte vill vara (man kan kalla det för ingenmansland) och när den allsvenska vardagen riskerar att kännas grå blir det ännu viktigare, och sannolikt även enklare, att lägga full fokus på Champions league.

Att ta sig vidare där skulle betyda mycket, till viss del rädda en annars förlorad säsong och inte minst ge någonting att se fram emot under en lång, kall vinter.

Chanser fanns det gott om och mål av Lina Hurtig eller Frida Maanum (eller till och med av båda) före paus hade förstås förändrat mycket. Nu missades länge för mycket framåt och läckte för mycket bakåt. Janni Arnth, lagkaptenen, lämnade ett stort hål efter sig och med facit i hand blev det förödande att under ett antal olyckliga minuter spela med en spelare mindre före paus.

En sak till: både Elin Rubenssons 1–0 och Filippa Angeldahls 4–1 lär kunna konkurrera om årets mål på fotbollsgalan i höst.