Insatsen mot ett Villa Lidköping, som av många tippas vara ett av flera lag som slåss om en finalplats framme i mars, lovade ändå mer.

Men oförmåga att sätta de egna chanserna, blandat mef orutin och naivitet i vissa avgörande lägen avgjorde matchen till IFK:s nackdel och gav fjärde raka förlusten.

Men misstro inte. Med samma uppoffrande spel finns alla förutsättningar att plocka de poäng som krävs för att hänga kvar i serien. Det är den enda målsättning ni kan ha, den enda målsättning ni bör ha.

Artikelbild

Samtidigt funderar jag på det där med Patrik Spångbergs comeback, nyheten som släpptes för några dagar sen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.

Ingen kan ifrågasätta Patrik Spångbergs storhet som bandyspelare. Många har sagt att han är en av de absolut bästa spelarna som aldrig fick chansen i något landslag.

Det kan nog stämma.

Ingen kan ifrågasätta hans blick för spelet, hans förmåga att alltid hålla en hög nivå och vara smart på planen. Med åren har han också samlat på sig tillräckligt mycket rutin för att mötas med respekt från motståndarna, alla vet om hans kunskaper, vad han kan göra med klubba och boll.

Men ändå.

Nu, när det står klart att han gör comeback för sjuttielfte gången och snart lär vara med i matchspel, måste man ändå resa frågan.

Hur tar de andra spelarna i laget att Spångberg återigen först lägger av, tränar för sig själv medan andra sliter tillsammans i månader, för att sen dyka upp när klubben kallar?

Jag är kluven.

Vad säger det om laget och om sporten att en 46-åring kan gå in och lira utan knappt någon matchning alls och med få träningar med laget bakom sig?

Är det ett misslyckande för laget och för bandyn i stort, om man ska spetsa till frågan lite i överkant?

Eller är han bara så jäkla bra att det inte spelar någon roll hur han laddar upp?

Ingen ska tro att Patrik Spångberg legat på sofflocket och gått rakt in i laget, det menar jag inte. Det finns få som är så vältränade och så bra på att ta hand om sin egen kropp som han. Och spelstilen han har, där han sällan åker i full fart några längre sträckor utan hellre ser till att vara på rätt position, är också hyfsat snäll mot kroppen. Även om ljumskproblemen han dragits med i många år inte lär vara bättre nu.

Kanske är det ändå så att hans rutin och kunskap i ett omklädningsrum fullt av ynglingar där många aldrig spelat på den här nivån blir den största tillgången. Kanske är det också där han kommer göra störst nytta, även om han inte är den som ställer sig längst fram och verbalt visar vägen när det bränner till.

Men när han säger något lyssnar andra, den förmågan har han.

Så jag måste nog tro på det här i alla fall.