Namn har alltid fascinerat mig. Ibland behövs ju bara att någon säger sitt namn för att man ska börja tänka på någon annan.

Semestern är slut. Jag med. Har slitit hela augusti som ett djur i skogen eftersom det var avverkning i närområdet och någon måste ta hand om riset.

Oj, så damfotbollen har utvecklats. Det måste man väl tillstå efter alla fina VM-matcher.

Framgångarna i VM för Josefine Öqvist, Charlotte Rohlin, Caroline Seger, Sara Larsson, Jessica Landström, Hedvig Lindahl, och alla de andra tjejerna i fotbollslandslaget gör mig varm i hjärtat och glad framför teven. Och får mig att minnas att de spelade i Linköpings FC och vann SM-guld 2009.

Ungdomarna, kanske var de syskon, släkt i alla fall, satt på tåget och pratade om en häst. Tror jag. I alla fall var djuret hemkommet, köpt i Falkenbergstrakten. Och redan fantastisk.

Ryktbart, sa han och rynkade på näsan och ögonbrynen på en och samma gång. Är det det där med hästar? Va, faan har det tagit åt dig? Du har väl aldrig varit intresserad av hästar?

Tretalet är heligt, sägs det. Och tre är ett turnummer (alltid med på mina lottorader). Men tre tjejer kan inte leka särskilt länge ihop, innan de blir osams, påstås det också. Tre killar däremot... Liksom tre hästar.

Jag verkar äntligen ha hittat min idrott. Det är bara det att den inte existerar. Inte som en tävling, vad jag vet. Däremot finns den som sammanbindande länk mellan människor som alla funnit glädje i just denna kroppsutövning. Jag talar naturligtvis om hoppsasteg.