Det var tidigt i somras som jag satt ned och pratade med Christer Mård. Det hade varit en sällsynt tuff vår och LFC-basen sa:

– Det finns allsvenska klubbar som säkert får det att gå runt. De håller sig i mitten, det är inga utsvävningar och ambitionen finns inte att vinna. Det är helt okej, men jag skulle aldrig kunna vara ordförande i en sådan klubb.

Med värvningen av Nilla Fischer, lagkapten i ett av världens bästa lag, visar LFC att klubben menar allvar.

Det har på många olika sätt, med oväntat svaga resultat och en till stora delar självförvållad tränarturbulens, varit en säsong att glömma för regerande mästarlaget. Nu skickas tydliga signaler om att guldet ska tillbaka. Fler satsningar utlovas och behövs – en försvarare, en yttermittfältare och en toppforward skulle inte vara fel – men att få hem Fischer är naturligtvis en vass start. Jag skulle påstå att det är just vad klubben behöver för att få mer stadga, stabilitet och lysvärde.

Bra för allsvenskan, ännu bättre för LFC.

Ungefär så.

Jag ska inte skriva att det är en bomb, för det har ändå surrats en del under de senaste åren, men likafullt är det en mycket tung prestigevärvning som kan få betydelse både på och utanför gräset. Inte minst i tider som dessa ska det sistnämnda underskattas.

Nilla Fischer är en profil som syns, som gör tydliga ställningstaganden och som vågar stå för sina åsikter. Tillsammans med bland andra Kosovare Asllani har hon växt ut till viktig talesperson för en generation av spelare. I en tid när många idrottare bara vill fokusera på sin sport hör hon till undantagen. Numera en ledargestalt även utanför planen och bland annat en stark röst i jämställdhetsdebatten, i HBTQ-frågor och för allas lika värde.

Som hon själv uttryckte det under EM i somras:

– Man måste ta striden, tycker jag. Annars kommer det alltid vara som det alltid har varit. Och så vill inte jag ha det.

Nu är det upp till LFC att använda sig av nyförvärvet, profilera sig hårdare och bli kaxigare igen. Det måste till för att öka intresset.

I tider när den europeiska damfotbollen förändras och det blir allt svårare att vinna kampen mot toppklubbarna om de stora talangerna, liksom att få dem som slår igenom att bli kvar, är det mycket möjligt att LFC kommer att bli mer av en hemvändarklubb. Dit spelare återkommer när de gjort sina år, vunnit sina titlar och tjänat sina pengar ute i Europa.

Som Kosovare Asllani i fjol, som Nilla Fischer snart.

Så länge inte spelarna hittar tillbaka för sent i karriären behöver det inte vara fel att få den stämpeln heller.